Vi börjar med Frida Törnell Andersson som bor utanför Mogata. Tidigare har hennes mamma skjutsat henne till bussen sex kilometer bort. Men nu får mamman, eller Fridas syster, lägga om sina arbetstider, för att skjutsa henne helt.
– Jag har ett muskelhandikapp, vilket gör att jag inte kan cykla. Jag var glad att jag kunde få skjuts till bussen. Men nu försvinner ju den och då är det mina föräldrar som drabbas, säger Frida som är arbetssökande.
Frida Törnell Andersson.
Hon menar att det varit svårt med bussen under hela uppväxten, med tider som inte alltid passat skolans.
– Men nu blir det ännu svårare. Hade man gjort samma sak inne i en stad, som Norrköping, så skulle folk bli galna. "Hur ska vi ta oss dit då? Men tänk på oss – som har tre mil till stan – hur ska vi ta oss"?
***
Robert Ringh bor i skogan utanför Vånga med sin familj.
Sonen på 16 år har precis börjat på Nya Bergska i Finspång och omfattas inte längre av skolskjutsen han var berättigad till när han gick i Mosstorpsskolan i Skärblacka. De fyra kilometrarna till närmsta busshållplats får man räkna med när man bor på landet, menar Roberth. Men då gäller det att det finns en buss att åka med.
– Han kan ta cykeln till busshållplatsen. Men bussen går klockan sju på morgonen och nästa 13.45. Så det är ingen höjdare eftersom han börjar skolan vid nio.
Roberth Ringh
Det passerar visserligen flera bussar, men det är Expressbussar "för Siemensanställda" som Roberth säger, som inte stannar.
– Det är jätteskönt att bo på landet. Men det verkar ju som att de vill att man ska flytta in till stan, säger han med hänvisning till politikerna som bestämmer.
Så, hur löser ni det?
– Jag är sjukskriven just nu så jag får skjutsa honom till skolan. Mormor som är pensionär ställer också upp. När jag börjar jobba igen får mormor köra hela tiden. Jag förstår att han inte vill vara i skolan halv åtta när han börjar nio.
Vad är din hälsning till politikerna?
– Utöka busslinjerna, och mer tider på morgnar och eftermiddagar.
***
Petra Persdotter Johansson bor i Sankt Anna och driver Mons Skärgårdskrog.
Hon bävar inför nästa sommar då de som jobbar hos henne inte har någon buss att åka med.
– Vi har extremt många säsongsanställda på sommaren, de flesta ungdomar. Vi försöker hitta unga med anknytning till Sankt Anna, som kanske bor här, men det är inte alltid det går. De flesta har inte fyllt 18 år, så de måste åka buss för att ta sig. Jag tror tyvärr det blir svårare med rekryteringen nästa sommar.
Petra Persdotter Johansson
Hon beskriver hur det kunde se ut i somras:
– Vi fick mycket merarbete med schemat vi satt, vissa kunde inte komma hit vissa dagar för de inte fick skjuts. Och när jag måste jobba med det, hinner jag som chef inte med att göra det jag egentligen ska.
Nu går det en busslinje som stannar vid Lagnö, vilket är närmsta hållplats. Men tiderna är inte de bästa.
– Vår kock får åka med bussen klockan fem på morgonen från Söderköping. Och så tidigt behöver han verkligen inte vara här. Men framför allt går det inte bussar på helger, och det är ju då man lägger extra krut på personal.
Dessutom förlorar hon kunder som inte kan ta bussen ut till dem.
– Normalt åker inte de flesta buss, men det finns gäster som kommit med buss. Så visst påverkas vi av att vi inte får ut gäster.
Petra sitter även med i styrelsen i Navet i Havet som jobbat hårt det senaste året.
– Vi är ganska trötta på att slåss. Först kom Sankt Anna-paketet, och nu det här.
Frågan är vad de vill göra för att få en levande landsbygd och skärgård?
***
Jenny Falkemar bor med sin make och fyra barn i Hösterum.
Barnen är mellan 5 och 17 år och går i förskola, skola och på gymnasiet i Mogata, Söderköping och Norrköping. Indragningen av buss 453 har ställt till det för logistiken, mest tänker Jenny att äldsta dottern som går på Hagagymnasiet drabbas.
– Tre dagar i veckan har hon väldigt få lektioner. Och även om hon börjar klockan tio, tvingas hon åka med mig kvart över sex. Slutar hon klockan elva, får hon vänta på mig tills jag slutar halv fem. Tidigare kunde hon ta en buss hem, men inte nu längre.
Jenny Falkemar
Det har hänt att familjen sammanlagt åker 30 mil på en dag för att få ihop allt.
Jenny tänker att det varit dålig kommunikation mellan de boende på landsbygden och de som bestämmer över Östgötatrafiken länge. De bussar som väl gick, har inte förankrats med de boendes behov, som hon säger, och då är det inte så konstigt om få åker.
– Då är det lätt att dra in bussen. Men man hade kunnat fråga oss, gjort en undersökning på facebook, som alla är på.
– Jag förstår att man kanske inte måste åka med en stor buss, men det finns ju mindre. Eller ha anropsstyrd trafik.
Hon känner sig dumförklarad av ledande politiker, hon har läst saker som sagts om de "som bor på landet", som får henne och familjen att känna sig förlöjligade.
– Men vi är som vilken familj som helst.
Ett alternativ är att låta 15-åringarna flytta till egen lägenhet i stan. Något Jenny absolut inte vill.
– Det som gör mig mest ledsen är att någon, Östgötatrafiken, tagit mitt samhällsansvar från mig och bestämmer detta. Men alla 15-åringar är inte mogna att flytta hemifrån, och jag vill ha min familj hemma.
För att underlätta har hon startat en sms-grupp där hon lagt till människor hon känner utmed vägen hem. Dit kan de som åker smsa, om de har extra plats i bilen. Att flytta finns inte på kartan.
– Vi älskar att bo i Hösterum. Men jag vet familjer som varit på väg ut men som nu tvärvänder. Och det hade jag nog också gjort.