NYHETSKRÖNIKA När jag kliver in genom porten till moskén gör jag det tillsammans med alla mina fördomar. Kvällen innan funderade jag på vilka kläder jag skulle ha på mig. Jag lade fram de vanliga, men jag valde tröja med omsorg. Det blev en ljusblå stickad utan djup urringning.

Vart jag än vänder mig i moskén möts jag av män. Fredagar är liksom männens dag. Tisdagar är kvinnornas.

När jag frågar varför det inte är några kvinnor med på fredagsbönen får jag först till svar att det inte finns plats. Sedan att kvinnorna inte vill, inte har tid, att de har nog med barn och hushållssysslor. Men att de är välkomna. Religion, kultur, tradition - det är inte helt lätt att reda ut vad som är vad.

Jag hörde på radion att den nya generationens muslimer verkar för en mindre uppdelning av kvinnor och män och att man hoppas att man ska kunna be tillsammans. Så som man gjorde från allra första början.

Att leva i Sverige är att leva i ett av världens mest sekulariserade länder. Själv är jag inte medlem i svenska kyrkan. För mig finns inget lockande i en religion, inte i någon ism. Men nu när religioner är aktuellare än på många år vill jag skaffa mig mer kunskap. Försöka förstå. Se om jag kan lyckas skilja på religion och politik. Om det ens går.

Om man gör något kriminellt i guds namn är man då inte längre troende utan bara kriminell? Kunde terroristen i Köpenhamn lika gärna ha blivit fotbollshuligan eller medlem i Hells Angels? Att känna sig obehövd, att inte höra till - kan det göra oss till vad som helst?

Vilsna unga män som lockas av vad som kallas "googleshejker", som hjärntvättas och blir till mördarmaskiner i guds namn skrämmer mig. Att hamna i paradiset för att man dödar någon låter helt obegripligt. Att man ska flyga omkring som en grön fågel och suga nektar. Verkligheten måste te sig som helt värdelös om man väljer bort den för döden och att döda andra. Och när världen till slut bara består av rättrogna jihadister - vem ska de då döda för att komma till paradiset?

Även om jag inte delar tro med någon religion fylls jag av förtröstan när jag hör hur man över religionsgränserna vill finnas där för varandra. Vikten av religionsfrihet oavsett tro. Att ingen gud varken accepterar eller uppmanar att döda.

Om det finns en gud - eller flera, är jag övertygad om att hen inte bryr sig om vad jag säger mig tro eller inte tro på, utan ser till hur jag lever. Inte till vem jag älskar - utan att jag faktiskt älskar. Att jag behandlar mina medmänniskor med respekt.