Jag fattar knappt vad hon säger, kan inte ta in det. Men vadå, vi sågs ju häromdagen, det kan inte vara sant. Det är bara overkligt. De hade planer för framtiden, saker på gång. Det var inte så här det skulle bli. Om jag är chockad kan jag inte ens föreställa mig hur det är för henne. Vi ses några dagar senare, pratar, gråter. Hur skört allting är, livet. Ena stunden är man på jobbet, lever, planerar, oroar sig för saker, skrattar, i nästa kan man ligga på sjukhus och allt, utom att överleva, blir plötsligt oviktigt. Det konstigaste av allt är ju att livet runtomkring fortsätter som vanligt. Hon berättar om banken som hört av sig gällande nån struntsumma som sambon borde betalat. Hon förklarar läget, vad som hänt, kanske kan det vänta, men människan i andra änden verkar inte ta in det. De ska ha sina pengar.

Jag blir påmind om min egen dödlighet. Allt är inte för evigt. Jag ska inte skjuta upp det där jag vill göra, allt jag vill säga, det finns kanske inget "sen". Jag måste leva nu! Vi skiljs åt, kramar varandra och hon lovar att hålla mig underrättad om vad som händer. Önskar vi bodde närmare varandra. Det känns tungt.

Sorg är så svårt. Hur hanterar man det, en människa i kris? Oftast brukar jag försöka gå till mig själv, hur hade jag velat bli bemött? Någon som lyssnar, fixar mat, tar hand om praktiska grejer. Som finns där. Alla klarar inte det, håller sig undan, vill inte störa. Och det kan vara svårt att acceptera. "I nöden prövas vännen", sägs det och det är nog sant. Samtidigt är vi olika och det måste också accepteras. Men det är väl just grejen, när det kommer så där plötsligt, mitt i steget liksom. Då förändras plötsligt allt, från en sekund till en annan. Man vet så lite om sig och tur är väl det kanske.

Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om uttrycket “Carpe diem”, tycker det är klyschigt och uttjatat. Det vilar nåt slags oansvar över det också. Som typ, man gör nåt inte helt genomtänkt men ursäktar sig med att det gäller att “fånga dagen”. Och samtidigt är det ju så. Man bör inte skjuta upp saker, för plötsligt är det kanske för sent. Man borde inventera sitt liv med jämna mellanrum, för det som var viktigt för tio år sen kanske inte är det längre. Risken är att man håller fast vid gamla idéer och föreställningar. Gör en lista - vad vill jag? Just nu? Allt kanske inte går att genomföra direkt, men förvånansvärt mycket gör det.

Ta hand om er!