Norrköping var en liten stad på medeltiden men vid 1500-talets mitt inleddes en utveckling som på hundra år gjorde staden näst störst i landet. Men Norrköping hade fortfarande en medeltida karaktär med slingrande gator och gränder.

Det gjordes tidigt försök till regleringar. Sedan stora delar av Norrköping eldhärjats 1567 under nordiska sjuårskriget upprättades en ny stadsplan och Johan III hade till och med planer på att flytta hela staden till Saltängen. Mot detta protesterade Norrköpingsborgarna och det blev varken någon ny stadsplan eller flytt.

Det obebodda Saltängen användes då som betesmark och för höskörd. Det äldsta kända namnet är Norra Sult (1384) och namnet Saltängen (först nämnt 1538) anspelar på områdets karaktär av vattensjuka strandängar. Det tros ha samma innebörd som det bohuslänska ordet ”salta” (strand vid saltvatten).

Utvecklingen tog fart under hertig Johan av Östergötland, son till Johan III. Han tillträdde sitt hertigdöme år 1606 och beslutade att göra Norrköping till residensstad. Hertigen hade stora planer på att modernisera och utveckla staden. År 1609 startade han det vapenfaktori som blev grunden till Holmens bruk.

Johan beslutade också att ett nytt slott skulle byggas för att ersätta Norrköpingshus som hade brunnit ned 1604. Johannisborg skulle bli stadens försvar, furstlig bostad och centrum för hertigdömets förvaltning.

För att residenset inte skulle ligga isolerat från staden planerade Johan för en helt ny stadsdel: Nya staden. Stadsplanen, troligen ritad av den nederländske byggmästaren Hans Fleming, hade modernt raka gator och rektangulära kvarter och är den äldsta bevarade rutnätsplanen i Sverige.

Tomter stakades ut i ett område som på dagens karta sträcker sig från Norrtull till Hamnbron med Norra Promenaden som nordlig gräns. Som förbindelse mellan den gamla och den nya staden byggdes Nya bron – föregångare till vår tids Saltängsbron. Fram till dess hade Gamlebro varit den enda överfarten över Strömmen.

Stadsdelen fick även ett eget torg. Det som nu är Carl Johans park var ursprungligen Nystadstorget, senare kallat Saltängstorget. Torghandeln inleddes 1631 och hit förlades Pålsmässomarknaderna i januari. På 1800-talet räknades Carl Johans torg som stadens främsta.

Hertig Johan hoppades kunna locka både handelsmän och hantverkare, såväl svenska som utländska, att bosätta sig i Nya staden. I ett brev 1613 erbjöd han en rad förmåner: Den som byggde ett stenhus med tre våningar eller ett tvåvåningshus i trä skulle få tomten utan kostnad och därtill slippa betala skatt i tolv år. Trots förmånerna gick inflyttningen trögt. År 1619 bodde endast 42 vuxna i stadsdelen och de flesta dog i en pestepidemi 4 år senare.

Det skulle dock komma att bli bättre. Under första hälften av 1600-talet mer än fördubblades Norrköpings befolkning och intresset för Nya staden ökade, inte minst sedan industrimannen Louis De Geer låtit anlägga sitt palats där. Det så kallade Stenhuset uppfördes 1627–1646 och var dåtidens praktfullaste privathus i Norrköping.

Vid 1600-talets mitt ansågs Nya staden vara Norrköpings förnämligaste bostadsområde tillsammans med området söder om Saltängsbron och trakten kring Gamla torget. Längs nuvarande Saltängsgatan hade en rad borgare låtit bygga ståndsmässiga hus med trädgårdar. Längre bort från Strömmen bodde bruksarbetare och hantverkare under enklare omständigheter. År 1645 hade Nya staden 298 vuxna invånare, enligt mantalslängden.

Redan på 1620-talet anlades ett varv på Prästholmen (senare kallad Skeppsholmen) öster om stadsbebyggelsen och det bedrevs varvsverksamhet där långt in på 1800-talet. År 1669 omtalas för första gången ett spinnhus i Norrköping, dvs. en tvångsarbetsanstalt för lösaktiga och brottsliga kvinnor. Det låg troligen i kvarteret Spinnhuset vid Gamla Tullhuset.

Men hertig Johan fick själv varken uppleva Nya stadens blomstring eller färdigställandet av Johannisborg. Han dog på Bråborgs slott utanför Norrköping 1618, endast 29 år gammal. Eftersom han saknade barn upplöstes hertigdömet och Norrköpings korta tid som huvudstad var över. Johannisborgs slott lämnades snart att förfalla och bidrog inte till stadens försvar när ryssarna anföll 1719. Men mycket av den utveckling som inletts av hertig Johan fortsatte – både vad gäller stadsdelen Saltängen och Norrköping som industristad.