"Midnatt råder, tyst det är i husen..." - och så den där lilla upprepningen, som går igen i alla verserna... "tyst i husen"...

Ut till världen nådde "Tomtarnes julnatt" (så var stavningen) i barntidningen Jultomten år 1898. Som upphovsmän angavs för musiken Vilhelm Sefve, och för texten signaturen Tippu Tipp.

Artikelbild

Bakom den dolde sig Alfred Smedberg (1850-1925), folkskollärare i Norrköping alltifrån år 1877 och fram till pensioneringen år 1910. Efter att i över 20 års tid ha undervisat på Oskarsskolan avslutade han med drygt ett år som överlärare på Gustaf Adolfsskolan.

Vid sidan av sin lärargärning var Alfred Smedberg en hejdlöst produktiv författare. Han skrev om sin västgötska hembygd men kanske än mer berättelser för barn; många bland dem publicerade i det myller av jultidningar som då fanns.

Om tillkomsten av "Tomtarnas julnatt" berättade sonen Einar Smedberg på sina gamla dagar så här - återgivet i Västgötalitteratur, årgång 1984:

"En kollega till Far, Vilh. (Svensson) Sefve hade komponerat en liten melodi och kom till Far och ville, att han skulle skriva text till visan. Det blev Tomtarnas julnatt".

Säkert såg Alfred Smedberg sin lilla text som en ren bagatell, som inte ingick i hans "riktiga" författarskap; därav signaturen Tippu Tipp.

Mer om visans bakgrund inhämtar vi i Svenskbygden 8/86, organ för finlandssvenskt bildningsarbete. Artikelförfattaren Irina Matvejev har där tagit sig till Alfred Smedbergs forna hem, Väddåkra gård i Humla socken i Västergötland.

Detta var hans barndomshem, som han efter pensioneringen köpte tillbaka och där han då också slog sig ner för gott.

I artikeln berättar 87-åriga Gertrud Björkman minnen från sin tid som hembiträde hos Wendela och Alfred Smedberg. En gång hade Smedberg berättat om, hur han en julnatt som liten - långt, långt tillbaka på 1850-talet - hade smugit sig ut i hemmets kök.

Där stod då, i enlighet med gammal sed, bordet dukat. Lille Alfred tyckte sig verkligen se tomtarna, och detta var då upphovet till den långt senare visan. "Snälla folket låtit maten rara, maten rara, stå på bordet åt en tomteskara, tomteskara...".

Gertrud Björkman kunde också berätta om en jul med långdans genom hela huset, där Alfred Smedberg själv spelade Tomtarnas julnatt på pianot.

Om Vilhelm Svensson (1849-1928), han som kallade sig Sefve, har vi inhämtat en del ur dödsrunan i Östergötlands Dagblad.

Född i Munka Ljungby, Skåne år 1849 avlade han lärarexamen i Lund år 1872. Han ägnade sedan några år åt att studera musik och sång, bland annat för musikdirektör J. A. Löfvén i Norrköping. Kanhända var det också därför, som han kom att slå sig ner i staden.

Här verkade han som folkskollärare från år 1875 och fram till sin pensionering år 1913. Från år 1886, allraminst, var han stationerad på Oskarsskolan och således mångårig arbetskamrat med Alfred Smedberg; även när "Tomtarnas julnatt" kom till.

Sång var hans passion, och det var sång och musik som Vilhelm Svensson undervisade folkskolebarnen i. Hans kärlek till sången kom också till uttryck i den långa rad sångböcker, som han under årens gång ställde samman.

I Lennart Kjellgrens "Kom hör min vackra visa" (1984), med dess urval av äldre skolsånger, finns självfallet även "Tomtarnas julnatt" med. Enligt Kjellgren är dock uppgiften att Vilhelm Sefve komponerat melodin "något osäker".

Han kan förstås ha tagit den någon annanstans ifrån och bearbetat den för sitt syfte. Helt klart är dock att melodin, sådan den tar gestalt i "Tomtarnas julnatt", kom från Vilhelm Sefve/Svensson.

I dödsrunorna nämns åtskilligt om vars och ens omfattande produktion. Om "Tomtarnas julnatt" däremot inte ett ord.

Likväl är det ju tack vare denna lätt hopkomna bagatell, som Alfred Smedberg och Vilhelm Svensson kan sägas alltjämt leva kvar - även om deras namn må vara mer eller mindre glömda.

För än i denna dag sjunger ju snart sagt varenda en i Sveriges land med i deras lilla visa, från det sena 1800-talet. Det går ju bara inte att låta bli.

Eller hur?

Tipp tapp tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp tapp tipp tapp...