Novellen handlar om den tjugoåriga studenten Margot som jobbar extra i godiskiosken på en biograf och hennes relation med den femton år äldre Robert. De träffas när Robert kommer för att köpa popcorn och gummibjörnar, de utbyter några ord och konversationen fortsätter genom alltmer flirtiga sms. Till slut får de till en dejt in real life.

Trots att Margot tycker att Robert har lite väl spretigt skägg, kagge, sluttande axlar och dålig hållning faller hon för hans tafatta ironiska charm. Det visar sig dock att Robert är usel på att kyssas och efter ett bedrövligt ligg i hans lägenhet är hon både äcklad och skamfylld. Novellen påminner i viss mån om Maria Maunsbachs debut Bara ha roligt från förra året. Det är dråpligt och sorgligt på samma gång där “tycka synd om”-snubbarna utövar makt genom fejkad sårbarhet.

Kattmänniska, liksom de övriga novellerna, handlar om makt och samtycke i relationer. Att Kattmänniska fick så stor uppmärksamhet beror nog delvis på dess igenkänningsfaktor — misslyckade heterodejter finns det gott om i både fiktionen och i realiteten — men Roupenian stannar inte där. I de andra novellerna blir vi invigda i olika (främst unga) individers förhållningssätt till sig själva och sin nästa: kompisar, föräldrar och deras barn, kollegor och partner. Roupenians blick utforskar det mest förbjudna, förnedringen, våldet och begäret. Hon är skicklig på att byta perspektiv — vem som nyttjar och som utnyttjar — och det destruktiva kan skifta form till något konstruktivt.

Artikelbild

I Look at your game, girl träffar den tolvåriga Jessica en ung man i skateboardparken, där hon sitter och betraktar skejtkillarnas platta, bruna magar. Året är 1993 och det är tjugofyra år sedan Manson-morden. Mannen har långt hår, luktar svett och sur andedräkt. Hon både skräms och fascineras. Han får henne att lyssna på ett kassettband där Charlie Manson sjunger, det är hans idol. Sedan kupar han sina händer runt hennes ansikte och stoppar in sin skitiga tumme mellan hennes läppar. Jag äcklas, liksom jag äcklades när jag läste Flickorna av Emma Cline för ett par år sedan. Här dras den fjortonåriga Evie in i kretsen kring sektledaren och massmördaren Charlie Manson. Den sexuella maktdemonstrationen är densamma i de båda berättelserna men det är också flickornas egensinnighet och frihetstörstande. Evie och Jessica är subjekt och inga offer.

Den novell som jag kommer att bära med mig längst är nog den första: Stygging. Här är berättarrösten ett könlöst “vi” — ett sambopar som förbarmar sig över sin kompis som äntligen gjort slut med sin hemska flickvän. De låter kompisen sova på soffan och han blir kvar. Från början tycker paret att det är jobbigt att kompisen kanske hör när de knullar men efter ett tag ger hans närvaro dem snarare en extra krydda åt sexlivet. Sedan eskalerar deras kontrollbehov över honom — de bestämmer allt och snart blir han deras sexslav. En otäck studie i makt och underordning.

Boken innehåller tolv noveller. Ett par av dem håller inte lika hög kvalitet som de andra och hade varit bättre att lämna därhän. Men de flesta är elegant utförda— både med humor och djupaste allvar. Roupenian blottar våra mörkaste hemligheter — fula, snuskiga, själviska och eländiga som vi människor är. Nu ser jag fram emot tv-serien som HBO köpt rättigheterna till.

bok