krönika Få saker är så betecknande för vår postpolitiska samtid som uppslutningen kring ”miljö” och ”feminism”. Det är en läpparnas bekännelse och en billig sådan. Annie Lööfs version av feminism är sänkta ingångslöner vilket överväldigande drabbar kvinnor och som plåster på såren får en annan sorts kvinna, den resursstarka, representation i diverse styrelser. Kvinnliga fattigpensionärer på ena sidan; Facebooks Sheryl Sandberg som emblem för den andra. Till och med Sverigedemokraterna tar sig an klimatfrågan där invandrare och flyktingvågen är roten till problemet. Icke statliga organisationer och företagsvänlig forskning har idag tagit över miljörörelsen på bekostnad av en reell politisk rörelse med feminismen och klassfrågan som främsta ledstjärna. För miljö, klass och feminism hänger nämligen ihop.

En miljömedveten feminism har kommit att handla om blötlagda, ekologiska kikärtor och en klasstillhörighet med markörer många inte har råd med eller kan leva upp till. Feminism och miljöfrågor går hand i hand men urvattningen av den gröna rörelsen – både den parlamentariska och utomparlamentariska – har gjort att planetens framtid hänger på den enskildes etiska val och plånbok.

Menskoppen för att ta ett aktuellt exempel, kom till Sverige för något år sedan. Det talades om mensskyddsrevolution och enorma besparingar inte enbart för privata ekonomin utan även gällande miljöpåverkan. En menskopp förväntas hålla i cirka 15 år medan tamponger och bindor konsumeras månadsvis. En behöver inte vara matematiker för att räkna ut att menskoppen både är bättre för plånboken och miljön. Men. En menskopp kostar som billigast 150 kronor – en för många alldeles för hög ingångssumma vilket leder till att en köper tamponger för ett mer överkomligt pris ännu en gång.

Artikelbild

Small, medium, large, extralarge, menskoppen kommer i alla färger och storlekar en kan tänka sig – precis som en plusmeny på McDonalds eller en kaffe på Starbucks. Konsumera dig ur ojämlikheten och rädda miljön på samma gång – två för priset av en! Och på tal om Starbucks, ett företag som betalar noll kronor i skatt, hur många av deras produkter kommer inte med en försäkran om ”organic”, ”ecological”, och andra PR-ord som strömmar likt en störtflod ur våra reklampelare och dränker oss med hjälp av vår egen välvilja? Volkswagen-skandalen är bara ett symptom för en större sjukdom. Så länge vi har ett system som allokerar resurser genom konkurrens efter marknadsandelar uppmuntrar vi detta beteende.

Ingen blir fri från systemet, det ligger nämligen i dess natur. Tänk bara på våra pensionspengar som letar sig till vapenföretagens och oljemagnaternas bokföring. Att ”desinvestera” i miljöförstörelse är naturligtvis en kampanj jag stödjer, men den opererar fortfarande längs en kapitalistisk logik. Och där står vi idag: framtidens fattigpensionärer har inte råd med en menskopp idag samtidigt som hennes pensionsfonder snurrar runt på börsen i jakt på avkastning. Konsumtion, spekulation och produktion i en ohelig treenighet. Om vårt triangeldrama är en nedåtgående spiral så måste dess motvikt, klass, feminism och miljö, vara vår räddning.