KRÖNIKA Höstlov, novemberlov, potatislov. Kärt barn har många namn men beslutet att använda begreppet läslov (2016) istället för höstlov fick aldrig fäste. Även om Läsrörelsen hade goda avsikter så missade man det faktum att såväl elever som lärare framför allt och med all rätt behövde vila. Det där med potatislov är väl relativt glömt om än en del av vår historia.

Även om man inte har höstlov så lugnar allt ner sig lite. Lite färre mail, lite färre möten och telefonsamtal. Jag hinner se mig kring. Nakna står träden och på morgonen är gräset frostigt vitt. Man behöver hinna se och ta in saker. När allt snurrar i superreafart behövs verkligen avbrott. Jag hinner faktiskt ta fram och öppna boken om specialpedagogik jag länge önskat läsa just innan det ringer på dörren.

Utanför min dörr står ett par förskräckliga uppenbarelser med vassa blodiga tänder. Bus eller godis, säger dom men det känns ändå tryggt. Riktiga monster vill väl inte ha godis och bus är väl lite väl banalt för riktiga monster. Nä, de riktiga monstren här i världen står inte vid min dörr och frågar – bus eller godis? Dessa två vidriga varelser lämnar mig glatt skuttande med större delen av mitt sparade godis.

Just denna ”bus eller godis dag” fyller ett av mina barnbarn år. Han är inte längre rädd att öppna dörren på sin födelsedag. Som liten drabbades han av monsterbesök när han glatt öppnade dörren i hopp om gratulationer och paket. Han är en ung man nu vilket jag försöker få in i min förvirrade skalle. Jag vill ju gärna visa honom att jag insett just den saken. Han kan ju såklart inte förstå att personalen på mitt förvirrade hjärnkontor förmedlar bilder av såväl tvååringen, tioåringen som den unge man som nu står framför mig. Allt var nyss och ändå absolut inte. När jag får lust att berätta för honom hur det var när jag var i hans ålder, hur jag tänkte och vad jag gjorde förstår jag hur gammal jag är. För honom är situationen unik alltmedan jag uppfylls av hur allt går igen och hur samma allt är bortom alla tekniska kommunikativa inventioner.

Ibland tycker man sig ana någon sorts kunskap man vill förmedla till de yngre. Mönster av saker och samband man tror sig förstå. Korta stunder tycker man sig ha något på tungan, någon sorts lärdom eller en sanning rent av. Men när det ska bli ord av dessa möjliga lärdomar blir det stökigt på hjärnkontoret och så mycket information plockas fram i osorterade högar att den sanning som blir kvar är att allt är mycket komplext.

Roy Andersson har skapat en ny film. I filmen låter Roy en man utbrista ”är det inte fantastiskt ändå?”. Vilket då, undrar en annan. Allt är fantastiskt, säger då mannen. Så kanske man kan sammanfatta det man vill förmedla. Allt är fantastiskt och komplext. Detta då inte på ett jublande sätt utan mer hänfört och överväldigat.

Vi minns på tusentals sätt. En doft, ett ord eller kanske en ton kan få oss att inte bara minnas utan nästan förflyttas. Till annat rum i oss själva, ett rum vi kanske sällan besöker. Vi har ju ofta inte tid eller förmår inte ta oss tid. Ett sätt att möta det som varit är att besöka en älskads grav. Just detta blir liksom av tack vare en tradition. Även om jag ofta vill åka till fars grav blir det av när jag får lite draghjälp. En tradition som liksom drar korken ur vardagen och släpper ut anden. Plopp!

Så står jag där vid pappas grav som även är farfars och farmors grav. Jag står precis där jag ofta stått sida vid sida med min far. Pappa brukade stå där och prata med farfar vilket för mig som barn var lite märkligt. Själv pratar jag inte, vad jag vet, men tror mig ändå förmedla och berätta saker hur man nu kan tro så.

Kanske behöver vi ha lite höstlov alltid, alltså lite, så att vi hinner tänka och uppleva. Så att vi hinner må bra i att allt är fantastiskt. Om en del har för lite och andra för mycket borde väl lösningen vara självklar? Själva frågan blir till kaos på mitt hjärnkontor det springs runt och plockas fram fakta, erfarenheter och forskning i ämnet. Papper flyger i luften och blir till högar varpå samtliga på kontoret enas om att nu vore det bra med en fikapaus.