April hann inte gå över i maj innan det började viskas och grymtas.
Sex allsvenska omgångar hann genomföras innan mungipor, som bara en månad tidigare pekat i riktning mot hopp och framtidstro, plötsligt började sloka.
IFK Norrköpings lite svajigt tveksamma start på årets seriespel har fått ett stort gäng alarmister att kasta sig över den röda knappen.
Vissa är sugna på att skriva KRIS i versaler över Östgötaporten, andra nöjer sig med bittra konstateranden typ att "guldracet är över".
Var är vi någonstans då? Gungar verkligen båten på ett stormande hav?
Njae.
Sex omgångar in i allsvenskan är läget följande: För Kamraternas del inleddes äventyret med stryk borta mot nykomlingen Helsingborg i premiären (matchen slutade 3-1 till skåningarna).
Därefter har Peking kunnat räkna in fyra oavgjorda fajter mot guldkandidaterna AIK och Malmö FF, samt mot Kalmar och Djurgården på bortagräs. En enda seger har det blivit hittills: 4-3 tack vare ett övertidsmål hemma mot Falkenberg vars målvakt Hampus Nilsson var minst sagt "behjälplig" i samband med Kasper Larsens nick.
Sju poäng och tionde plats i tabellen, alltså, och med tanke på den välmotiverat höga svansföringen inför säsongen finns det IFK-vänner som är lite besvikna. För egen del tycker jag inte att de uteblivna poängen är det som oroar mest.
Snarare avsaknaden av ett fungerande spel.
LÄS MER: Iwung: "Harva på eller ändra?"
Med tanke på hur många duktiga spelare det faktiskt finns i truppen så har manager Jens Gustafsson fått ut förvånansvärt lite. Endast stundtals har vi fått se lite av den briljans som självklart ska rymmas i en trupp med så mycket fotbollskunnande. Är det lite av överflödets förbannelse som spökar när normalt sett riktigt grymma mittfältare som Alexander Fransson, Simon Thern och Sead Haksabanovic närmast tar ut varandra därnere på planen? Eller är det spelsystemet som felar? Eller är det helt enkelt något annat som vi ännu inte kunnat sätta fingret på vad det handlar om?
Vem som helst har kunnat se att försvarsspelet hackat rejält mot Helsingborg, Falkenberg och Kalmar, men inte heller i offensiven har IFK-arna hittat det där sköna, fartfyllda flowet som brukade göra motståndarlagen skräckslagna redan innan man snörat på sig bollskorna och klivit in på Östgötaporten.
Än finns det tid (krissnacket får extremisterna hålla på med) att förvandla den här fotbollssäsongen till något riktigt vettigt för förra årets silverlag. Det är fyra poäng fram till serieledande Djurgården – och förvisso endast tre till tabelljumbon Falkenberg, vilket olyckskorparna inte varit sena med att påpeka.
Förresten är det inte bara Peking som haft problem i vår. Stjärnspäckade Malmö FF med en halv miljard kronor på banken har också förlorat och spelat oavgjort.
Regerande mästarna AIK, som knappt släppte in ett mål förra säsongen (nåja, det där var en liiiiten överdrift, okej) läckte rejält på Nya Ullevi tidigare i veckan (pisk, 0-3 mot Göteborg) och ett annat lag som nämns med den allra största respekt - BK Häcken - har redan förlorat två matcher av sex. Det har också Hammarby, som visserligen fick andrum i och med derbysegern mot Djurgården häromkvällen.
Fortsätter allsvenskan som den börjat kan den bli den jämnaste på år och dag. Ingen har ryckt i toppen, ingen har halkat hopplöst efter. Lag som inte många kanske räknat med - Elfsborg, Östersund, IFK Göteborg och GIF Sundsvall - har visat att man visst kan utmana de allra bästa.
Det vore fantastiskt kul om sju-åtta lag är med in på upploppet i höst och självklart ser vi gärna att IFK Norrköping är med i det gänget.
Krisen? Nej, den är inte här. Ännu.