krönika Jag försöker på så många sätt jag kan hålla kontakt med Norrköping och Östergötland.

Jag saknar verkligen de där dimmiga morgnarna om hösten när det kom rök fån Motala Ström och man kunde ta en promenad genom Industrilandskapet, dricka en kaffe på något morgonpiggt ställe i Knäppingsborg och känna den där vaga men omisskännliga känslan av att vara hemma; trygg, lugn, fridfull, glad. Trots problemen i ens liv, trots vardagens slit och släp, trots allting som larmade i världen runt omkring så var Norrköping en trygg plats, en omringad oas av vattenfall, broar, byggnader, hus och gallerior.

Som jag älskade min vardag där.

Ett fint sätt att hålla kontakt med sin gamla hemstad är att följa fotbollslaget. Efter något år i Norrköping talades det faktiskt om att jag lämnat mitt älskade Örgryte IS för IFK Norrköping men alla ni som följer fotbollen vet att man kan gifta sig, skilja sig och gifta sig igen, man kan byta jobb och förlora gamla vänner och kanske vinna några nya, men man byter aldrig fotbollslag. Det är en djupt ohederlig, närmast omänsklig handling.

Men ett hjärta dunkar ju förhoppningsvis rätt lång stund och och rymmer fler än en kammare så visst följde jag även IFK under åren jag bodde där.

Nu när jag lever i den stockholmska förskingringen (och längtar härifrån allt oftare) försöker jag följa mina två favoritlag i den inhemska fotbollen. Det är svårt med Öis eftersom de ligger i vad som heter division 1 Södra men egentligen är division 3 om man räknar allsvenskan som den högsta serien.

Där får man läsa om hur ÖIS möter spännande lag som Norrby och Höllviken och trots all ny media och all ny teknik så är det svårt att ens hinna med och veta när de spelar matcher.

nn Men IFK Norrköping är desto enklare att följa.

Jag vet inte om ni som bor i staden med omnejd vet det men hela Sverige pratar om Norrköping just nu. Och det spännande med att det går bra för IFK är att det därmed går bra för hela staden, hela bygden, hela Östergötland.

Folk blir nyfikna, får upp ögonen, öronen (och sina hjärtan) för vad Norrköping är för en stad, vilka är det som bor där, hur är det där, vilka är människorna, vad driver dem, vad drömmer dem om, vad vill dem, vad kan dem.

Kulturen brukar ju skrika högt om hur stor betydelse den har för en orts välmående och det är väl delvis sant.

nn Men sanningen är att ingen Östgötateater i världen kommer i närheten av att betyda lika mycket för Norrköping som IFK gör just nu.

Att följa fotbollslagets framgångar lite snett utifrån är en oerhörd glädje. Jag gläds med alla supportrar, alla riktiga fans till klubben som följt laget i generationer, jag gläds med media och sponsorer, med spelare, med vanliga hyggliga medlöpare till fans som bara går när laget spelar bra (man ska glädjas med alla om det går) och jag gläds med hela staden, jag talar mig varm för staden (det har jag alltid gjort, ända sedan jag var där för första gången 2001) och jag kan lova er att staden nu är mer än Eldkvarn, närheten till Kolmården och nedlagda fabriker.

nn Norrköping spelar Sveriges i särklass bästa fotboll (det kan till och med konkurrenter och motståndare erkänna) och den glädje som känns hela vägen från Nya Parken och in i mitt vardagsrum på Södermalm får MIG att känna mig stolt över att ha fått äran att bo i staden under åtta år.

Alltså kan jag föreställa mig hur stolta NI måste känna er som faktiskt bor där nu. Och lova mig att ni fortsätter vara det. För ni har så mycket att vara stolta över. Norrköping är fortfarande en svårt underskattad stad men fotbollslaget håller på att förändra det och det är verkligen storslaget att få stå vid sidan av och se det ske.

Och ni vet väl att Janne Andersson tränade Öis förut…

Var rädda om er nu allihop. Och hoppas ni vinner serien.