Minnesord Christer Nilsson somnade stilla in på förmiddagen den 15 februari och därmed förlorade Socialdemokraterna i Östergötland en av sina största profiler och vi i Ljura S-förening förlorade en trogen och respekterad medlem.

Via uppdrag som ordförande i SSU Östergötland, blev han riksdagsledamot 1972 och senare ordförande i partidistriktet. Vi minns hans noggrant utmejslade anföranden vid distriktskongresserna och andra tillfällen, och hans stora engagemang för länet, Norrköping, universitet och många andra frågor. Han var en mycket allsidig politiker, med ett särskilt stort intresse för ekonomisk politik och socialpolitiska frågor. Hans bakgrund som socionom påverkade hans politiska engagemang.

Han växte upp i Timmarnabben i Oskarshamns kommun och kom till Norrköping och Östergötland via folkhögskolestudier. Han blev som sagt den ledande företrädaren för länets socialdemokrater, och framför allt, här i Norrköping levde han och hans hustru Lena tillsammans. Han missade emellertid sällan chansen påminna om sin bakgrund. Han fick alltid något drömskt i blicken när han berättade om ungdomens profiler och inte minst småländska fotbollsderbyn.

Det krävs en bok för att berätta om allt Christer hann med under sina år som politiker. Bara alla hans formella uppdrag skulle fylla åtskilliga sidor. Han blev som sagt tidigt rikspolitiker, men han hann sedan med en period som kommunalråd med ansvar för skolfrågor. Genom alla uppdrag och allt hans engagemang går en röd tråd, nämligen hans förmåga att se och förstå sin tid. Även när hans fysiska hälsa sviktade under senare år förblev hans analytiska förmåga lika knivskarp som tidigare.

Det är många som idag sörjer en viktig partikamrat, och jag och andra sörjer och saknar en vän. Christer bidrog starkt till att dra in mig i rikspolitiken när han föreslog att Ljura socialdemokratiska förening skulle nominera mig till riksdagen. Han och hans hund Molly var dessutom pådrivare och draghjälp i motionsspåret.

Hans liv var inte okomplicerat och det var inte alltid medvind. Men hans förmåga att analysera politiken och inte minst vår vänskap överlevde alla dalgångar, och det är jag oändligt tacksam för i dag. Hans omtanke och goda råd betydde mycket. Han fick mig att inse språkets betydelse, vikten av att väga varje ord noga. När vi lärde känna varandra kunde jag ibland känna en viss otålighet när han skrev och skrev om artiklar och anföranden. Idag förstår jag bättre, samtidigt som jag också förstår att hans noggrannhet och prestationsångest framförallt pressade honom själv mest.

Nu får vi aldrig mer höra honom analysera det politiska läget på Ljuras eller Klockaretorpets S-föreningsmöten. Det blir inga fler berättelser om möten och samtal med Olof Palme och andra, eller fler mustiga historier om fotbollsmatcher i Timmernabben, i IK Waria eller med den socialdemokratiska riksdagsgruppens fotbollslag. Det blir inga fler löprundor eller promenader med han älskade hundar.

Kvar finns många minnen och en djup tacksamhet för all klokskap och all omtanke under åren. Och en djup tacksamhet för att vår vänskap överlevde i med- och motvind och höll i sig ända till slutet.