A. Att knivhuggen utdelats av hans klient i ett tidigt stadium, innan han blir skallad till marken.
B. Att hans klient viftar med kniven när han ligger på rygg och råkar träffa.
C. Hans klient viftar med kniven utan att träffa.
D: Att den andre åtalade utdelat knivhuggen men då gjort det för att rädda livet på hans kompis i nödvärn.
E. Att de gjort det tillsammans.
Enligt Thomas Bodström är scenario B det mest troliga. Det är bara det att det inte handlar om vad som är troligt. En rättegång är ingen gissningslek. Bortom allt rimligt tvivel gäller. Och här finns en hel del tvivel, även om många tycks veta precis vem som gjort vad och hur det gått till. Men efter att ha suttit med på i princip hela rättegången inser jag att det saknas bevis. Visst, det finns en massa omständigheter, men av det jag fått veta kan jag inte bortom rimligt tvivel påstå att jag vet vem som dödat vem.
Som förälder till den avlidne måste det vara oerhört frustrerande att inte veta om den som dödat ens barn kommer att straffas eller gå fri. Som förälder till den som har ett förhållande med en av de åtalade måste situationen vara näst intill lika frustrerande. Som förälder till den som överlevde måste vetskapen om hur skört ens barns liv är vara frustrerande. Det finns mammor och pappor till alla de inblandade och det måste vara bortom varje rimligt tvivel att frustrationen och sorgen byggt bo i dem för alltid. Ett gräl, några hårda ord, en väska som ska hämtas. Män som bär kniv och skyddsväst av rädsla för att själva bli attackerade. Alkohol och droger. Ungdomligt oförstånd – kanske.
Och flickorna. De unga. Så unga: vad händer med dem nu. Med deras upplevelser av en kväll och natt som slutade med ond bråd död. Så oerhört dyra läropengar – i bästa fall.
Att de båda åtalade blir kvar i häktet tyder på en fällande dom, men att de skulle fällas för mord får anses otroligt. Återstår dråp, men troligare är, om jag ska ge mig på en gissning att de döms för grov misshandel och vållande till annans död.
Å andra sidan kan det vara som Thomas Bodström menar en nödvärnssituation. Och han gör jämförelsen med om det vore en polis som blivit skallad till marken och som skjuter den som attackerat honom. Polisen skulle knappast bli fälld – han har ju bara försvarat sig. Och man kan inte döma någon för ens bakgrund eller tidigare avtjänade straff. Det är vad som kan bevisas att personen har gjort i just det aktuella målet som är avgörande allena. Och att det är bortom varje rimligt tvivel att det har gått till på något annat sätt.
Läs mer:Mordåtalade kvar i häktet.