Kvällen inleddes med att konstnären och författaren Åke Bjurhamn läste ett stycke ur den nyutkomna boken om privatdetektiven Otto Wester, som han skriv Åke skrivit tillsammans med Kerstin Ryderstedt. Boken utspelar sig i jazzmiljö och jazzklubben Crescendo och klarinettisten Bertil From har framträdande roller. Bertil avslutade inslaget med att spela Sidney Bechets klassiker ”Petite Fleur” till pianoackompanjemang.

I mitten av 40-talet återupptäckte man flera av de gamla jazzpionjärerna, som Bunk Johnson, Punsch Miller, bröderna Dodds m.fl. Den musik som dessa musikanter spelade var nästan oförändrad från 1910-1920-talet. Om Bunk Johnson var idolen på 40-talet, kom Bunks klarinettist, George Lewis, att bli ledstjärnan under 50- och 60-talen tillsammans med bl.a. trumpetaren Kid Thomas Valentine, bröderna Humphrey och Sweet Emma Barrett. Tradjazzens högborg var från 1961 och lång tid framöver Preservation Hall i New Orleans.

Jesses New Orleans Band hyllar just den jazzformen. Förvisso förekommer flera soloinslag, men det är ändå de kollektiva improvisationerna i ensemblespelet som är kärnan i bandets musik. Ragnar Tretow trumpet, Jesse Lindgren trombon, Tord Larsson klarinett, tenorsax och Lars Tidholm piano är alla förnämliga solister i den äldre tradjazzskolan, men som sagt, för mig är behållningen ensemblespelet. Det är ruffigt och stökigt och man missar ibland, intonationen är inte alltid den bästa och tonen brister ibland. Det som brister i tekniken vägs upp av det känslomässiga engagemanget.

Artikelbild

| Taktfast. Sven Stålberg höll takten med tradjazz-Sveriges känsligaste handleder!.

Några ord dock om ett par av bandets ”doldisar”, trumslagaren Sven Stålberg och banjoisten Göran Stachewsky. Den förstnämnde måste ha tradjazz-Sveriges känsligaste handleder! Med ytterst små medel får han kompet att svänga underbart. Om bara han ville ge lite större kraft i slagen så att hans spel går ut bättre. Detsamma kan sägas om Stachewskys banjospel som är försiktigt i överkant. Jag vill höra mer av er båda!

Ok, låtarna var hämtade från den gängse tradjazzrepertoiren; ”Bugle Boy March”, ”Mahogany Hall Stomp”, ”My buckets got a hole in it”, ”Original Dixieland One-Step”, ”Tiger Rag”, ”Buddy Bolden Blues”/”Funky Butt” samt extranumren ”Just a closer walk with Thee” och ”When the Saints” och en handfull till. Det är kvällar som denna som I förlängningen betyder livskvalitet!