Eliassons ömhetsbetygelser mot en minister från en av världens mest avskyvärda regimer kan tyckas obegripligt men var i själva verket helt logiskt. Gullandet med en utrikesminister vars regim förföljer och avrättar homosexuella och som spöar kvinnor som vägrar bära hijab är inget plötsligt infall eller misstag i stunden. Som tidigare toppdiplomat är Jan Eliasson väl insatt i diplomatins spelregler och vikten av symbolhandlingar. I ett inlägg på Twitter efter kramkalaset säger sig Eliasson vara ”väl medveten om karaktären av Irans styre” och ursäktar sig med att ”krishantering kring Iran kräver direktkontakter.” Det är en klen bortförklaring. Hjärtliga kramar och underdåniga hyllningar är knappast den typ av ”direktkontakter” som ingår i en förhandlingsprocess, speciellt inte om man har fredsmäklarambitioner. Eliassons vurm för diktaturer är någonting han delar med andra framstående politiker i sin generation. Den förre biståndsministern Pierre Schori beskriver den nyligen bortgångne diktatorn i Zimbabwe, Robert Mugabe, som ” vänlig men stenhård på sin sak” och jämför honom med Nelson Mandela. Förre stats- och utrikesministern Carl Bildt är en ivrig påhejare av turkiskt EU-medlemskap trots att landets islamistiske ledare Erdogan fängslar och förföljer oppositionella. Det går inte att komma ifrån misstanken att det handlar om en exotifiering av maktfullkomliga ledare, en politisk fylla förorsakad av den toxiska blandningen av totalitär retorik och kvävande despotiskt envälde. Att folk med makt och inflytande fascinerar och attraherar människor är ingenting nytt. Vi har sett det i form av hyllningar av maktfullkomliga ledare från entusiastiska folkmassor men även på ett mer privat plan. När jag under några år arbetade som anstaltsläkare mötte jag ofta intagna som hade begått de grövsta brott man kan tänka sig. Många satt isolerade av säkerhetsskäl. På ett av fängelserna träffade jag en man som under tortyrliknande former dödat två personer. Den kvinnliga terapeuten på anstalten tillbringade mer och mer tid i den intagnes cell och till sist avslöjades att paret inlett en relation. Merparten av de mest ”kända” brottslingarna på de fängelser där jag tjänstgjorde berättade för mig hur de överöstes med kärleksbrev från kvinnor som ville träffa dem. Jag håller med Jan Eliasson om att direktkontakter även med osympatiska regimer är nödvändiga för att upprätthålla en dialog eller om man vill agera som medlare i en konflikt. Men för att en sådan insats ska vara konstruktiv måste den egna trovärdigheten vara intakt. Det får inte råda något tvivel om var man står i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. Sveriges okritiska hållning mot den iranska regimen ger anledning till oro i det hänseendet.

Henry Kissinger, tidigare amerikansk utrikesminister, sa under en intervju med New York Times att ”power is the ultimate aphrodisiac”, makten är den effektivaste kärleksdrogen. Det ligger mycket i det uttalandet. Vissa uppfattar en diktatur, hur hänsynslös och brutal den än är, som mycket mer sexig än demokratin. Det är ett allvarligt tankefel som kan få förödande konsekvenser för ett lands utrikespolitik och rykte. Ann Linde, nyutnämnd utrikesminister, har en lång och gedigen erfarenhet på det utrikespolitiska området och är således ingen politisk nybörjare. Trots det deltog hon för några månader sedan i firandet av 40-årsdagen av 1979 års revolution i Iran när prästerskapets förtryck började.

Låt oss hoppas att den typen av övertramp inte upprepas.

överläkare, författare och skribent

(är aktuell med boken I psykiatrins tjänst-en svensk läkares memoarer)