Man vill ju barnens bästa. Men det är också i ljuset av de tankarna jag tänker på föräldrarna till de unga män som åtalats för brott i samband med högskolefusket. En pappa som står åtalad för att ha hjälpt sina söner att tjäna storkovan, som är så tacksam över att ha återfått relationen med den äldste, att kunna hjälpa den yngste, att han blir blind för alla sirener och döv för alla varningsklockor.

Ni vet den där känslan man får när man någonstans långt inne anar att det här är nog inte riktigt okej, som att vara liten och skylla på syskonet eller kompisen när man gjort fel. Så som vi alla har gjort. Men som vuxen, som förälder borde vi veta bättre.

När övervåningen är belamrad med spionutrustning, när sonen börjar prata om att köpa en tredje bostadsrätt, när man åker med den andra sonen för han är för rädd för att åka ensam och hämta pengar i förvaringsboxar runt om i landet. När den äldste sonen hotas av konkurrenter som också vill sälja fusk, när man sitter på en skoltoalett och fotar av svaren till högskoleprovet - då har man för länge sedan passerat en gräns.

Men frågan är vilken gräns man har passerat. Den moraliska gränsen? Kanske. Den gräns som markerar lagligt och olagligt - du har nu begått en kriminell handling. Det vet vi inte. Att det skaver i själen är en sak, men att man klivit över gränsen och gjort något medvetet olagligt- en annan sak. En tredje sak är ändå att man kan begå brott av oaktsamhet - man borde helt enkelt ha vetat bättre.