Förutsättningarna är långt ifrån enkla.
Att ensam med akustisk gitarr kliva upp på scen inför en lokal proppad med vardagsfyllerister och krogbesökare som orerar högt och ljudligt från alla möjliga håll och kanter skulle kunna skrämma slag på den bäste.
Men i fallet Christian Kjellvander är det aldrig något snack om att han ska lyckas när han strax efter klockan nio på onsdagskvällen vågar sig upp på den provisoriska scenen i ett hörn på Munken.
Det handlar förstås om rösten. Med den fantastiskt förtrollande sångröst den amerikauppfostrade skåningen besitter tar det bara några få strofer innan han har hela lokalen i sitt grepp. Vissa i bänkarna får rent av något andaktsfullt i blicken när han luftar strupen. Jag förstår dem, det är minst sagt förtrollande och mäktigt hur han med så enkla medel kan fånga sin publik.
Inte ens ett fräsande stekbord, några försäljartyper som trots allt prompt måste fortsätta babbla (varför är det nästan alltid försäljartyperna som inte har vett nog att veta när man ska vara tyst?) och en lite väl rejält tilltagen paus mitt i setet lyckas förstöra stämningen för den imponerande soloartisten.
I en krogmiljö, med de förutsättningar som gäller, hade det varit lätt att hemfalla åt publikfrieri och rada upp sina mest kända hits i rask takt. Men inte Christian Kjellvander. Han tycks ha alldeles för mycket integritet för ett sådant upplägg.
Det innebär ingen Portugal och ingen Paige.
Missförstå mig rätt här, det är låtar som jag gärna hade hört, men jag uppskattar konceptet att våga välja bort dem till förmån för helheten. Kanske är det bara så att han inte tycker att de passar in i kvällens naket akustiska format.
Framträdandet är lågmält (i den mån en Christian Kjellvander-spelning nu kan vara lågmäld) med en del nytt material, men det är låtarna från 2007 års I Saw Her From Here/I Saw Here From Her som gör störst intryck. Så väl Two Souls som Poppies and Peonies gör han i smått fantastiska, strippade versioner.
De få gånger han väljer att kommunicera med publiken passar han på att banna sig själv för att han gjort en Oasis, det vill säga skrivit en sång om ett nyfött barn, och raljerar över hur usel den grekrestaurang som en gång i tiden huserade i de lokaler som numera är Munkens välfrekventerade vattenhål var.
Det är underhållande, men inget han hade behövt, med tanke på hur elegant han hanterar förutsättningarna är det nämligen lockande att citera Renée Zellweger ur en gammal halvsliskig 90-talsfilm:
"You had me at hello".