"Vi känner inte igen oss i tv-reportaget

I TV-programmet ingick dels intervju med rektor Isam Bardaqji (se annan artikel), dels beskrivningar av missförhållanden där alla muslimska skolor drogs över en kam.
När de i själva verket kan vara synnerligen olika.
Som när det gäller lärarna - där det enligt programmet är skrämmade hög andel obehöriga lärare på landets muslimska skolor.

Tre på trettio
Elisabeth, Elin och Monica är alla tre behöriga lärare. De har hand om skolans 30 barn, i snitt alltså tio barn per lärare.
- Det kändes inte bra att se det där programmet, säger Monica.
- Det kändes förskräckligt, säger Elin. Folk kan ju tro att så där är det på alla muslimska skolor.
Ta sexualundervisningen. Vad rektor Isam än sagt eller inte sagt i TV inför dold kamera så är det ju de här tre som svarar för den undervisningen, och inte han.
- Det är självklart att vi har med det som står i läroplanen. Födelse och död, åldrande, allt som har med kroppen att göra, säger Elin.
- Sen har vi haft en muslimsk kvinna, som pratade med flickorna om mens. Skolsköterskan ska informera. Men sex och preventivmedel, sådant talar vi inte om. Vi har ju bara elever upp till sexan här, och det skulle jag inte gå in på i den kommunala skolan heller, säger Monica.

Alldeles givet
Men aga av barn eller könsstympning bland flickor - det är ju alldeles givet att de skulle anmäla allt sådant. Att något annat insinuerades i TV-programmet gör dem kränkta och rasande.
- Vi har ju vår anmälningsplikt, jag skulle inte tveka det minsta, säger Monica. I första hand skulle jag begära av Isam att han anmälde. Om han då inte gjorde det skulle jag göra det själv. Det är ju självklart.
Könsstympning av flickor är ju något fruktansvärt, som man heller aldrig märkt en tillstymmelse av på skolan. Däremot kan det ju, som Isam sa i TV, vara svårt att upptäcka.
- Jag kan ju inte be eleverna klä av sig, säger Elisabeth. Misstänker jag något måste jag självfallet ingripa. Men om jag inte misstänker något, då kan jag ju inte hålla på och ställa ledande frågor.
- Och det kan man inte i den kommunala skolan heller, tillägger Monica.

Bara det negativa
Till TV-programmet är de tre lärarna mycket kritiska. Där var då TV-teamet (som falskeligen uppgav sig vara från TV:s kulturredaktion) på besök en massa timmar och intervjuade alla. Och så resulterade det i bara detta.
- Jag sa enbart positiva saker, säger Elin. Men det var som att de bara var ute efter det negativa. I ett riktigt reportage hade de väl tagit med både positivt och negativt.
Att lärare på muslimska skolor inte skulle ställa upp för barnen gör dem också uppbragta:
- Självklart står vi först och främst på barnens sida, säger Elisabeth. I programmet verkade det som om lärare i muslimska skolor helt skulle vända sig till föräldrarna, att vi skulle ange barnen för föräldrarna. Det är ett fruktansvärt påstående.
- Barnen går alltid i första hand för oss, säger Monica.

Trygga elever
Som lärare har hon erfarenhet främst av An-Noor, där hon varit sedan 1998, men hon har också provat på den kommunala grundskolan. Något som skiljer de båda är, säger hon, att eleverna är tryggare på An-Noor.
En förklaring till den trygga stämningen bör väl vara, att lärartätheten är så hög där. Med tre lärare på 30 barn, och en särskild grupp för barn som har svårt med svenskan.
(Hur sådant går till? Tja, rektor har bara halva lönen jämfört med kolleger på andra skolor, samtidigt som han också sköter alla möjliga vaktmästarsysslor. Allt för att det ska bli så mycket pengar som möjligt till undervisningen.)
- Här kan flickorna bära slöja, utan att någon mobbar dem för det, säger Monica. Men de måste inte, det är helt frivilligt. Här finns 6-åringar som har slöja, men också flickor i femman och sexan som inte har det.
- Jag är själv också tryggare här, jag känner ett sådant stöd från mina kolleger. Och barnen är tryggare, de får en självkänsla som de sedan behöver i den kommunala skolan.

Hur programmet kom till - och vad som sades

NORRKÖPING
I TV-programmet "Dokument inifrån" i torsdags kväll, som kritiskt behandlade muslimska skolor i Sverige, förekom också Norrköpings muslimska skola An-Noor. När det gäller vissa av skolorna hade rektor likaväl som avhoppade elever och kritiska föräldrar intervjuats. Men inslagen från An-Noor utgjordes enbart av frågor till, och svar från, rektor Isam Bardaqji.

Så här kom programmet till:
Först blev Isam Bardaqji i januari uppsökt av en beslöjad kvinna, som sade sig ha en lillasyster som pappan kanske skulle placera i An-Noor. Nu hade hon en del frågor att ställa. Frågorna, som de formulerades till Bardaqji, fanns dock inte alltid med i sändningen.
Nu var "storasystern" i själva verket en med dold kamera utrustad journalist. I sin roll tycks hon ha spelat orolig för att skolan skulle vara hård mot aga och könsstympning, samt för att den skulle ge sexualundervisning.
Några månader senare ville så ett TV-team (från kulturredaktionen, som de uppgav) göra reportage på skolan. De var välkomna och intervjuade då personal, barn, Bardaqji.
Alla möjliga frågor ställdes, men det var sedan ett mycket litet urval som gjordes till det färdiga programmet.
Vi återger här allt det, som förekom i torsdagen s"Dokument inifrån". Man får då själv tänka sig, att dessa inslag ingick i en löpande framställning - ofta då föregångna av något rysligt exempel från någon annan skola. Och sedan då övergången till An-Noor, och Isam Bardaqji.
Först en fråga med öppen kamera:
Intervjuaren: - Hur gör du till exempel om nån skulle komma till din skola och säga att jag har blivit slagen eller såna där saker?
Isam Bardaqji: - Det är vår skyldighet att anmäla.
Och så med dold kamera, i svaren till "storasystern".
Övergång till Bardaqji utan att intervjuarens fråga är med:
Isam Bardaqji: - Enligt lagen måste föräldrar om dom ser nåt måste dom anmäla. Här i Sverige är så, tyvärr.
- För jag menar: Ibland kan jag se här en flicka. Eller jag klagar på henne hos pappan att hon inte lyssnar på mig. Alltså, hon har inte lyssnat först på läraren, men sen på mig har hon lyssnat, men sen gick hon över gränsen. Då fick hon stryk inför mig. Men då de andra lärarna hade inte sett nånting. Men det har jag inte berättat för dom.
Inför öppen kamera, intervjuarens fråga inte med.
Isam Bardaqji:- Vi arbetar egentligen på samma sätt som andra kommunala skolor, när det gäller pedagogiken. Vi har alltså svenska lärare som är svenskautbildade, för det är ju krav på från Skolverket. Vi använder ju svenska läraoplanen, Lpo94.
Övergång till dold kamera, "storasyster" frågar:
Intervjuaren: Eran sexualundervisning, den är inte som i svenska skolan? Vi inte...
Isam Bardaqji: Nej, nej, nej. Vi kan aldrig acceptera. Det är därför vi har muslimska skolor. Så du kan säga till pappa: Han får vara hur lugn som helst.
Enbart dold kamera.
Intervjuaren ("storasyster"): - Du har inte genomgått det här.
Isam Bardaqji: Nej.
Intervjuaren: - Den dagen kan ändå komma och då vet jag inte om skolan måste vara på nåt sätt inblandad eller om skolan kommer att blanda sig i det på nåt sätt eller...
Isam Bardaqji: - Nej, så länge vi inte vet nånting om det kan vi ju inte säga något. Vi har inte stött på det här. Det finns ju flickor och barn, och åker på semester, och åker dit och dit, så kommer dom tillbaks normalt. Vi har aldrig vatt...
Intervjuaren: - Men ni bryr er inte om det speciellt så där?
Isam Bardaqji: - Nej, vi har ingen anledning att bry oss. Det är om det syns på utvändigt... vad vet vi om...

"Jag sa en del som var dumt"

NORRKÖPING
- En del av det jag sa var fel och dumt. Men programmet var också så hårdvinklat, att det blev alldeles snett, säger An-Noors rektor Isam Bardaqji.
- Vi pratade en lång, lång stund. Och sedan klippte de ut just de bitar som de ville ha.

Isam Bardaqji

Information till våra läsare

"Vi känner inte igen oss i tv-reportaget