Socialdemokratins största problem är att det slags tal som Sahlin höll under lördagen bara har varit möjligt att hålla för avgående partiledare. Kommer nästa partiledning att få ett tydligare förändringsmandat och få möta större tillit än vad som har gällt för Mona Sahlin?
Sahlins tal var en kärleksfull men skarp vidräkning med den tröga partikultur som inte vågar eller vill förändras. Som släpar runt på gamla självbilder om sig själv som ett ensamregerande 47 procents parti. Som inte vågade lita på Mona Sahlins ledarskap när hon ville bilda en rödgrön koalition med Miljöpartiet, utan tvingade på henne Vänsterpartiet. Som talar om alla sina medlemmar i det vitala folkrörelsepartiet. Majoriteten av våra medlemmar är äldre än vad jag är, sa Mona Sahlin. Sahlin är 53 år.
Sahlin talade om Socialdemokratis särart. Som bäst har det gått när politik för Jämlikhet och politik för Utveckling har balanserat varandra. Under de senaste åren har det gått snett. Bilden av S som ett bidragsparti sattes redan i valrörelsen 2006. Vi har inte lyckats komma loss från den bilden, sa Mona Sahlin. Tvärtom har den förstärkts. I valet 2010 var Socialdemokraterna dubbelt så stora som M bland de arbetslösa. Fyra gånger så stora som Moderaterna bland de sjukskrivna. I den stora väljargrupp som förvärvsarbetar är däremot M betydligt större än S. Talar vi till en minoritet av medborgarna så kan vi inte förvänta oss en majoritet av väljarna, sa Sahlin. Välfärden/Jämlikheten är förstås viktig och riktig. Men inte när den växer till sig på Jobbens/Utvecklingens bekostnad. Det ska inte vara en uppoffring för människor med arbete, villa och hyfsade inkomster att rösta på Sossarna, sa Mona Sahlin.
Socialdemokraterna är nu inne på sitt tredje sekel. Ett parti med 1800-talsmanér skulle förstås inte ha en chans på 2000-talet. Partiet har sålunda förnyats och breddats vid ett antal tillfällen. Förnyelsen har styrts av taktiska och strategiska överväganden och beslut i regeringsställning. Partiledaren/statsministern har i kretsen av sina närmaste rådgivare och statsråd – ibland helt själv – anpassat politiken på ett sätt som ansetts lämpligt för fortsatt maktinnehav.
Politiken förnyades när Ingvar Carlsson i ett av alla krispaket i början av 1990-talet meddelade att Sverige borde ansöka om medlemskap i EU. Politiken förnyades när Göran Persson i valrörelsen 1998 kastade in ett förslag om maxtaxa. Politiken förnyades när Olof Palme höll ett glödande tal mot USA:s bombningar av Nordvietnam.
Två förlustval i rad har steg för steg fjärmat S från Rosenbads exekutiva miljö. Kriskommissioner och analysgrupper har avlöst varandra. Tusentals idépolitiska artiklar om ”Socialdemokratins behov av förnyelse” har författats och publicerats.
Mycket klokt sägs och skrivs, inget snack om den saken. Men det mesta faller liksom ner i ett svart hål. Partiet har ingen vana och ingen struktur för en sökande idépolitisk debatt. Socialdemokratin är på gott och ont ett händelse- och ledarstyrt parti. Regeringsansvaret har varit förnyelsens hävstång. Utan hävstång – ingen förnyelse.
En regering har med nödvändighet blicken riktad utåt. Perspektivet är från nu och framåt. En socialdemokrati utan regering tenderar däremot att blicka inåt och bakåt mot de mytfyllda dagar då ”folkrörelsepartiet” verkade och ideologierna var levande. Problemet med nostalgiska återblickar är att de är just nostalgiska. Dagens väljare lever här och nu. Dagens politik skapas från nu och framåt.
Dagens osäkra parlamentariska läge har gett Socialdemokraterna en möjlighet till återkomst. Regeringen har inte egen majoritet i riksdagen. Förhandlingar krävs med oppositionen. S har getts en chans att komma med i matchen igen.
Mona Sahlin var med och skapade regeringspolitik i Afghanistanfrågan. Mikael Damberg var med och skapade regeringspolitik i betygsfrågan. Därmed har socialdemokratin förnyats på två viktiga områden.
De kommande åren erbjuder säkert flera nya tillfällen till medskapande av förnyande regeringspolitik. Med en ny partiledare på plats i riksdagshuset kan partiet på allvar börja närma sig regeringsduglighetens environger. S behöver närheten till Rosenbads hävstång för att komma med i matchen igen.
Nästa partiledare får ett hästjobb. Han eller hon ska i opposition lyckas förändra Socialdemokratin. Mona Sahlin skrev ut delar av receptet på Förtroenderådsmötet i går: Vara tydlig med att en ny A-kassa ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb och till ett annat. Det behövs en bortre parentes i a-kassan, sa Sahlin på pressträffen senare. Det behövs en ny näringspolitik där (små)företag och entreprenörer står i centrum. Sänkta skatter på arbete är bra fördelningspolitik. En gång för alla göra slut på bråket om privata företag, valfrihet och vinster i välfärden och i stället satsa stenhårt på kvalitet. Inse att en återkomst till regeringsmakten går över blocköverskridande samarbeten.
Mona Sahlin lämnar nu gradvis partiledarskapet. I en annan och bättre värld hade hon i stället tillträtt nu. Gråta över spilld mjölk är dock meningslöst. Bättre då att hoppas att den nye partiledaren tar vid precis där Sahlin slutade sitt tal i går.