Den har dragit igång nu.
Den förväntansfulla och helvetiska, skolstarten.
Tårarna från ”Den blomstertid” har precis torkat, sommarlovet och semestern har svischat förbi och plötsligt är det augusti och skolstart igen. Själv har jag belönats med egna avkommor som nu befinner sig i såväl förskole- som grundskole- och gymnasieåldern. Skolstarten i augusti uppbådar såväl förväntningar som förbannelser. Det finns någonting oerhört vackert i de förhoppningar som en dotter i lågstadieåldern har på att börja skolan igen. Glittrande ögon som längtar efter att åter kliva in genom skolporten. Att som förälder få höra frasen ”Jag vill lära mig allt” är ett kvitto på att vi är på rätt väg och att skolan är en otroligt viktig arena, såväl kunskapsmässigt som socialt. Att som förälder få stå bredvid, när de egna barnen knäcker läskoderna och beger sig in i litteraturens spännande värld, är ett privilegium. Att mötas av sitt barn, som utan andningsuppehåll vill beskriva hela skoldagen i detalj, allt ifrån den svenska faunan till de rårivna morötterna i skolmaten, är energigivande. Nyfikenheten och förväntan hos ett barn som varje dag öppnar nya dörrar till en rikare värld är någonting som gör de flesta föräldrar lyckliga.
Man önskar att alla barn kunde få ha glittrande ögon.
Man önskar att de kunde få behålla glittret genom hela skoltiden.
Så är det tyvärr inte.
Det händer saker under resans gång. Barn växer upp och blir ungdomar, med allt vad det innebär av frigörelse och pubertet. De glittrande ögonen får syn på andra aktiviteter, ofta långt ifrån litteraturens och faunans värld. Längtan efter att lära för livet omvandlas till skoltrötthet och ett ifrågasättande av såväl skolplikt som auktoriteter. Det är egentligen precis som det ska vara men ibland har vi vuxna så svårt att komma ihåg hur livet egentligen fungerar.
Skolan är dessutom en politisk och medial arena och tyvärr också en försöksverksamhet för ogenomtänkta skolpolitiska experiment. Det är få som motsäger sig att krav är viktigt för att lyckas. Men om vi tar oss rätten att ställa krav så är det vår förbannade plikt att även ta ansvar för konsekvenserna. Vad händer bortom kunskapskrav och fordringar på att ständigt leverera resultat?
Om glittret i ögonen försvinner, vilket det gör om lusten att lära byts ut mot kraven att lära, står vi som förlorare. Då spelar det ingen roll om det står A, C eller E på betyget. Vi sätter inte våra barn i skola för att de ska bli betygsjagande strebrar med stressmage och panikångest. Barnen ska inte gå i skola för att vara värdemätare för nationen välgång i de så kallade PISA-studierna. En amerikansk pedagog, med förflutet som boskapsskötare, sa någonting som fastnade i mig.
”Köttet får inte bättre kvalitet för att jag mäter och väger kossan varje dag. Det är samma sak med våra skolbarn”.
I Sverige tror ledande politiker att vägen till framgång går via fler mätningar, fler nationella prov, fler möjligheter att misslyckas. Jag tror att det är fel väg. Vägen till framgång går via uppmuntrande föräldrar och skickliga pedagoger. Om tiden som används till att planera, genomföra och följa upp nationella prov, istället användes till inspirerande undervisning och fler genuina samtal mellan vuxna och barn, då skulle vi få se mer av det vi vill se. Då skulle vi få se mer av det enda som egentligen betyder något.
Då skulle vi få se mer glittrande ögon.
Längre upp i åren.
Även hos föräldrar och pedagoger.