Varning för likriktad välfärd

I antologin ”Vem har ansvar för välfärden?” (Sveriges kommuner och landsting, Region Skåne och Västra Götalandsregionen 2008) dras de välfärdspolitiska linjerna flera hundra år bakåt i tiden.
Striden mellan dem som å ena sidan vill ha enhetsstatliga välfärdslösningar och dem som å andra sidan verkar för lokal självstyrelse, har präglat snart sagt varje generation av beslutsfattare och tjänstemän.
Jag hyser misstro mot dem som eftersträvar ett exakt lika välfärdsutbud i landets alla hörn. Tanken på ett likriktat välfärdsutbud är motbjudande ur ett socialpolitiskt perspektiv. Människor är inte trädda på ett och samma snöre; vi efterfrågar inte likadana och helt utbytbara välfärdstjänster Välfärdsproduktionen bör därför i allt väsentligt anpassas till människors efterfrågan. 
Gunnar Wetterberg, nuförtiden samhällspolitisk chef på SACO men tidigare bl a direktör i det dåvarande Kommunförbundet, medverkar med ett förord till ”Vem har ansvar för välfärden?”
I några få meningar sammanfattar han den kommunala självstyrelsens välfärdspolitiska fördelar jämfört med modeller där staten dominerar produktionen av välfärdstjänster. I sådana system blir, skriver Wetterberg ”politiska beslut liktydiga med ett politiskt beslut, giltigt för hela riket”. Om något går snett till följd av detta enda beslut så går det snett i hela riket. Självstyrelsen ger andra förutsättningar, skriver Gunnar Wetterberg. I och med att en mycket stor del av den offentliga produktionen sker i kommunernas och landstingens/regionernas regi ”så blir det inte frågan om en aktör och ett beslut, utan om över trehundra. Innebörden blir i bästa fall att självstyrelsen härmar en av marknadens mest sympatiska mekanismer; de många aktörernas förmåga att lära av andras framgångar och misstag”.
Gunnar Wetterberg och de andra författarna i antologin utgår från ett producentperspektiv. Nog så viktigt i dessa dagar förstås. Hoten och möjligheterna med en ny läns/regionindelning svävar över det offentliga Sverige. Utbildningsminister Jan Björklund gör samtidigt vad han kan för att förstatliga skolan. Ivrigt påhejad av centralisterna i Lärarnas Riksförbund försöker Björklund därmed ”knycka” en tredjedel av kommunernas makt, ansvar och ekonomi. Självklart måste kommun- och landstingsfolket agera och slåss för sin sak.
Kampen mellan välfärdens producenter är långtifrån ointressant. Mina sympatier vilar i huvudsak i det kommunala lägret.
Men än mer vill jag dra en lans för brukarna, konsumenterna, kunderna eller vad man nu vill kalla alla oss som efterfrågar välfärdstjänster av olika slag. Friskolereformen med sina snart femton år på nacken, är i allt väsentligt en förebild och vägvisare för det efterfrågestyrda välfärdssamhället. Utbudet av friskolor styrs helt av vad för slags skoltjänster som elever och föräldrar är intresserade av. Friskolereformen är långtifrån fulländad. Staten ligger t ex fortfarande kvar med tungt styrande organisatoriska regler för hur skolverksamhet ska bedrivas för att vara godkänd. Men i jämförelse med stora delar av det övriga välfärdssamhället är friskolorna små under av anpassning till människornas behov och intressen.
Jag har inga enhetliga svar på politikens tre eviga frågor om vem som ska bestämma, ansvara och betala för välfärden. Bestämmandet bör ligga hos dem som efterfrågar välfärdstjänsterna. Ansvaret bör åvila dem som är mest lämpliga. Finansieringen lär du, jag och alla andra få stå för. Nu som då, på det ena eller andra sättet så finns det inga andra pengar än de som människorna är beredda att betala för välfärdstjänster.