Jag minns det som i går. Larmet. Någon hade skadats i varghägnet. Först en stund senare förstod vi: En anställd på Kolmården hade attackerats och dödats av vargarna.
Det har varit en overkligt lång utredning. Följt av en overkligt omfattande förundersökning. Och nu en lång rättegång som är till ända.
Nu återstår bara en sak: domen.
Att sia i hur domen faller är inget jag tänker göra. Däremot har jag under rättegångsdagarna, 19 till antalet, hunnit reflektera över så väl pajkastning mellan åklagarsida och försvarssida som skuldbeläggning av offer, skuldbelöggning av personal och många, många tårar. I och utanför rätten.
Och nej. Allt i rätten är inte rumsrent. Ibland har man slungats in i en tid som mer påminner om ett avsnitt ur Judge Judy eller en dålig såpa, snarare än en seriös förhandling. Det har kastats gliringar, det ska ha viskats i öron under förhandlingarna. Det har sagts fel namn på såväl experter som offer och drabbade. Om det är ett grepp i förhandlingen eller rena misstag låter jag vara osagt. Jag vill säga att det inte är så. Jag vill säga att det är rena misstag. Jag hoppas att jag har rätt.
Men när vissa saker tas upp upprepande gånger ser man hur det skär som en kniv genom själen på de efterlevande. Man ser tårarna, man ser smärtan.
Just därför har jag valt att hålla min rapportering ganska neutral.
För oavsett vad som döms i det här fallet så kvarstår faktum.
NN, som jag valt att kalla den vargdödade 30-åringen av respekt för de anhöriga, är död och kommer inte tillbaka.
Det sista man behöver i det läget är fler angrepp eller att läsa ingrottade detaljer i närmsta media. Ett fall av den här digniteten kommer att intressera medier från hela Sverige. Det är oundvikligt. Det kommer att påverka hanteringen av socialiserade vargar i andra länder, också det är oundvikligt.
Men det måste ske rumsrent. Måste ske med respekt.
Jag har sett att det höjts röster för att göra obduktionsrapporten offentlig. Det blev den inte.
Bra: säger jag. Vad skulle syftet vara?
Det finns ingen anledning att måla upp ännu värre bilder än de som presenterats i rätten de här veckorna. Det finns ingen anledning att strö salt i blödande sår.
Nej, allt är inte snyggt i en rättegång. Allt är inte trevligt. Men båda parter gör vad de tror på. Åklagarsidans jobb och övertygelse är att få motparten fälld.
Försvarets jobb och övertygelse är att bevisa oskuld och få en friande dom.
Båda parter har sin övertygelse. Det är upp till rätten att göra sin bedömning. Varken du eller jag kan eller ska göra den.
Men en sak är alla eniga om. Det är en fruktansvärd händelse. Någons dotter har blivit dödad. Någons syster, någons sambo, någons vän.
Det är en människa bakom rubrikerna.
Det måste ske med respekt.