I den internationella Pisa-utvärdering som nyligen publicerades försämras Sveriges position visavi flera andra länder. Kunskapsbristerna är allvarliga i sig. Oviljan att diskutera problemets kärna är dessutom påtaglig. Segregation, resursbrist och skolval ges skulden. Få vill se det uppenbara: skolorna är för dåliga. Fristående skolor står i vissa delar av landet för mellan 30 och 50 procent av utbildningsväsendet. Det är därför uppenbart att även många friskolor håller otillräcklig kvalitet.
Sedan snart 20 år tillbaka har jag varit aktiv inom friskolesektorn på olika sätt. Alltid som intresserad och debattglad socialdemokrat. Ofta också som praktisk aktör. Jag har varit med om att starta skolor, varit ordförande i företags- och intresseorganisationsstyrelser och har nu ett uppdrag som rådgivare åt ett utbildningsföretag.
Friskolereformens främsta syfte var att skapa pedagogisk och organisatorisk utvecklingskraft genom att ge mer frihet till utförarna att forma skolor efter eget huvud. Denna frihet balanseras idag genom att Skolinspektionen har fått kraftigare muskler – möjlighet att utdela vite, dra in tillstånd med mera. Staten bör gå vidare på den inslagna vägen. Fristående skolor bör vävas in i en ny helhet där lagstiftning, sanktioner, friheter och kontroll görs helt oberoende av ägarnas juridiska form.
Folkpartiets utbildningsminister Jan Björklund har nu börjat förhandla om friskolornas framtid med Mikael Damberg (S) och Jabar Amin (MP). De tre förhandlarna har chansen att förena fristående skolors frihetliga ådra med ett sammanhållet normsystem för resultat och effektivitet. Jag hoppas dock att Björklund, Damberg och Amin håller armlängds avstånd till pedagogiken. Elever är inte stöpta i en och samma form. En del elever mår gott av katedrar och ständiga kontroller och behöver en lärare vid sin sida varje minut för att komma loss.
Andra elever behöver mest skolan som social inrättning; kunskapsbyggandet fixar de på egen hand. Lärare och rektorer ska vara fria att forma undervisningen på det sätt som bäst gynnar just deras elever. Därför ska staten heller inte få för sig att detaljreglera sådant som skolors/utbildningsföretags storlek, lärartäthet eller ekonomiska resultat. Sådana insatser må uppfattas som politiskt korrekta i vissa kretsar.
För skolans kvalitet och resultat är sådana regleringar helt meningslösa. Staten ska däremot vara stenhård med att varken utbildningsmetod, skolprofil, elevsammansättning och/eller ägarförhållanden är godtagbara ursäkter för dåliga resultat.
Även det fria skolvalet kritiseras regelbundet av somliga politiker och skolforskare. Häromdagen var det dags igen. I ett av SVT:s nyhetsprogram hävdade två skolforskare att de kunskapsbrister som framkom i Pisa-undersökningen var en effekt av elevernas möjlighet att välja till och från skolor.
Visst finns det sakliga skäl att diskutera delar av skolvalet. Valen är säkert inte alltid så upplysta och informerade som de borde vara i den bästa av världar. Det finns skolor som ägnar sig åt osaklig marknadsföring där ytan är allt och innehållet intet.
I själva kärnfrågan är det emellertid ingen tvekan om att de ständiga skolvalskritikerna nu har råkat ut för ett rejält tankefel.
Pisa-undersökningen visar nämligen att såväl hög- som lågpresterande elevers resultat sjunker i förhållande till omvärldens.
Valfriheten är således inte problemet. Ett valförbud skulle inte förbättra situationen. Problemet är att eleverna har för dåliga skolor att välja mellan.