Den röda Rodix-ladan står i bjärt kontrast till Kungsängens industriområde. Trots att gården ligger inklämd mellan en bilskrot och en skyltmonteringsfirma kunde man lika gärna befunnit sig mitt ute på landsbygden. Vimplar vajar i snören från den cykelbeklädda laduväggen och ett tjugotal skyltar välkomnar besökarna med olika budskap och glada tillrop. Här har Dick Persson under 18 år bedrivit både försäljning, verkstad och loppmarknad och säljer utöver det reservdelar till gamla cyklar och veteranmopeder. Därtill fungerar även den drygt hundraåriga ladan som en mötesplats: under Folkbladets besök hinner ett flertal bekanta komma och gå och ta en kopp kaffe i det gamla mjölkrummet, nu ombyggt till kök.
Men det här är inte det enda som skiljer Rodix-ladan från en vanlig cykelaffär. En våning upp, på det gamla höloftet, finns en undangömd skattkammare utan dess like. Hyllor står i rader och dignar under tyngden från tusentals olika prylar och staplarna med grejer växer sig meterlånga upp mot taket. Förutom ett väl tilltaget hjullager finns här, för att nämna något, femtio år gamla symaskiner, antika dörrar och vattenpumpar. Dessa trängs sida vid sida med gamla skolbänkar, koksspadar och en nedmonterad Volvo Amazon.
– Allting här inne är organiserat efter användningsområde. Jag har ordning i kaoset kan man säga. Är man ute efter något speciellt kan man komma hit upp och titta för här finns förmodligen det man letar efter. Grejerna här inne kommer från gamla dödsbon och garagerensningar och så kommer folk hit och lämnar saker istället för att åka till returpunkten. Sedan älskar jag marknader, det är det bästa jag vet, säger Dick Persson som lyser av entusiasm över sina ihopsamlade prylar.
För att beskriva Dick Persson är det svårt att inte använda ord som entusiasm, glöd och engagemang. Även om det gäller hans prylkyrka på höloftet, hans många antika mopeder till försäljning eller favoriten Marilyn Monroe beskrivs det med sådan förtjusning att det är svårt att inte själv ryckas med och fascineras. Hans olika samlingar är lite av hans livsprojekt. Redan som sjuåring fick han låna ett förråd där han förvarade allting han kunde hitta. Med dessa prylar bedrev han sedan byteshandel med sina vänner. Förutom ladan på Fjärilsgatan finns en lika stor samling i Dicks egna hus.
– Den samlingen ser ungefär ut som den här. Till och med huset i sig har jag hittat. Jag åkte förbi där en gång och såg ett gammalt övergivet hus. Det ägdes av en direktör i Stockholm som först inte ville sälja huset till mig men efter mycket övertalning fick jag köpa det av honom.
Tillbaka till höloftet. Dick tar fram en låda och berättar att det är i den han förvarar sitt allra otäckaste föremål. I lådan ligger ett gammalt kranium från en ko.
– Det är gårdens sista ko! Jag hittade henne när jag grävde ute på gården. Nu får hon ligga här uppe istället.
På frågan om vad han ska med alla dessa allsköns prylar till blir svaret till en början att det handlar om återvinning:
– Folk ser inte värdet i saker och ting längre. Man tror bara att det är att köpa grejer och kasta så fort man tröttnar på dem. Vi har inte hur mycket material som helst. Jag återvinner så mycket som möjligt.
Men det är inte bara för naturens skull som Dick samlar på sig grejer.
– Det är en hjärtesak, det ligger mycket nostalgi i det. Om alla kastar sina grejer blir ju inget kvar i framtiden. Sedan kommer det bli kul för den som kommer efter mig som får städa upp det här. Då kommer jag sitta där och uppe i himlen och skratta och tänka att här har du.