Hade jag inte vetat vad jag visste om honom hade jag aldrig kunnat gissa vad han gjort sig skyldig till. Det går mycket sällan att se sådant utanpå. Men inuti reds han av maror. Han försökte komma igen. Han försökte engagera sig i sin skolgång. Försökte distansera sig från drogberoendet. Försökte förhålla sig till vad han gjort. Jag vet inte hur det gick för honom i livet. Om han till slut kom någorlunda på fötter.
I går förmiddag sände radions P4 en dramadokumentär om Sturebymordet. Två tonåringar – en pojk och flicka - har dömts för mord och anstiftan till mord på en 15-årig flicka. I fredags fastställde Svea Hovrätt straffen till ett år och åtta månader i sluten ungdomsvård. Samtidigt fastställde Hovrätten i Västra Sverige en tidigare Tingsrättsdom mot en 17-åring som dömts till tre års sluten ungdomsvård för mord och grov våldtäkt på en 16-årig flicka.
Radioprogrammet gav skrämmande inblickar i förspelet till mordet på flickan i Stureby. Sms-trafiken mellan de båda unga förövarna var naket avslöjande. Ett ”relationsdrama som gått snett” sammanfattades saken i ett av alla Eko-inslag som återgavs i dokumentären. Nog gick det snett alltid. Precis lika snett som mordet och våldtäkten i Västra Sverige. Kanske begrep de unga mördarna inte riktigt vad de gjorde? Det är lätt att säga ”döda”. Det är lätt att sms: a ”döda”. Det är faktiskt också ganska lätt att döda. Men sen, efteråt; var det verkligen döda de ville? Sak samma förstås. De döda är döda. Handlingarna fram till mordens fulländande tyder också på en målmedvetenhet. Säkerligen en ytterst förvirrad målmedvetenhet. Instängda i sina förvridna Modus Operandi togs steg för steg mot slutet.
Två unga liv är släckta. För föräldrarna finns ingen värre tragedi än att begrava sina barn. De och deras familjer kommer att få kämpa för att om möjligt få styrfart på livet igen. De dömda förövarna har också sina kors att bära. Vad ska bli med dem framöver? Deras fortsatta liv löper stora risker att bli kvaddade. Minns att vi inte talar om några yrkeskriminella psykopater. Vi talar om omyndiga ungdomar. Kanske störda ungdomar. Men likafullt ungdomar. De ska självfallet stå för vad de gjort. Men hur står man för att ha mördat en annan människa; är det verkligen möjligt? Borde de fått strängare straff? Ett år och åtta månader i sluten ungdomsvård är inte särskilt lång tid. Nja; möjligen borde de fått annorlunda straff. Folkpartiets gruppledare i riksdagen Johan Pehrson har skrivit om saken på sin blogg:
”Vi måste ändra lagen så att unga som döms till sluten ungdomsvård för grova brott ges den dubbla tiden. Den nya halvan skall inbegripa eftervård i hemkommunen efter avtjänat straff. Denna tid kan inbegripa fotboja när så behövs. Personer i denna ålder som våldtar och mördar måste ramas in rejält efter ett frisläppande. Dagens insatser under inlåsningen blir inte sällan bortkastade när den unge efter avtjänat straff kommer ut i frihet”.Det ligger mycket i Pehrsons tankar. De unga människor som mördats återfår inte livet bara för att deras banemäns liv också går åt helvete.
Den unge mannen i rökrummet på Hasselakollektivet hade inget tidsbestämt straff. Han var omhändertagen tills vidare. Omhändertagandet prövades regelbundet av de sociala myndigheterna och av jurister. Hans egen utveckling och hans eventuella möjligheter att fungera i ökad frihet låg till grund för omprövningarna.
Jag tror att ett sådant förhållningssätt är betydligt bättre än tidsbestämda straff på ungdomskåkar. Fortsätter de nu dömda ungdomarna på brottets bana så lär de få skäppan full med år och månader som ska sittas av på diverse anstalter. Fram till dess – när eller om något sådant inträffar – bör allt krut läggas på att försöka få ungdomarna att fungera i det öppna samhället. Låt det ta den tid det tar.