Den ena spelar med händerna, den andra med fötterna. Christoffer Nyman sköt upp IFK Norrköping i allsvenskan. Anton Saks från Norrköping Dolphins piskade i dagarna hemmalaget Türk Telecom i Ankara. Det nybildade radarparets gemensamma Staffanseger var dock lika oväntad som snökaoset för SJ.
– Det är väl kanske det att vi har haft ett sånt bra år, båda två. Det har gått framåt och vi är båda två väldigt unga, menar Christoffer kan vara en anledning till deras gemensamma vinst.
– Vi kanske syns lite mer än de andra kandidaterna, säger Anton. Vi står med i tidningen när vi spelat match. Vi är båda unga spelare i framträdande lag, IFK och Dolphins och får mycket publicitet.
Nyman: ”Jag kanske är nånting”
Såväl Anton som Christoffer har varit med i sina lag sedan barnsben. För Christoffer har fotbollen alltid funnits där. Att prata om den tid som flytt blir då extra nostalgiskt i sammanhanget; hade det inte varit för hans magiska inhopp i IFK Norrköping hade han inte varit en Staffankandidat överhuvudtaget.
– Jag har väl alltid tyckt att det har varit roligt. Jag har aldrig tröttnat på det. När man har blivit uttagen till de där elitgrejerna så har man känt att ”jag kanske är någonting, jag kanske är bra på det jag gör”, och då är det ju roligare. Då vill man ju fortsätta för att se hur långt man kan gå och det har väl kanske varit som en morot för mig hela tiden.
Stalledrängarna gör skäl för sina namn som idrottare, när de blir satta i Folkbladets rampljus. Svaren är lika distanserade, som ödmjuka och personliga på samma gång. De svarar nej när de menar ja och lyckas på närmast politiskt manér ställa sig utanför de frågor som ställs. Allsvenskt- och VM-spel åsido så var utnämningen till stalledrängar något utav en överrankning.
– Jag hade inte förväntat mig det här, även om jag ju visste att det fanns en chans, berättar Anton. Det var inte helt oväntat, men det kom som en glad överrankning!
– Jag ställde väl upp för jag tyckte att det var en kul grej. Så fick jag väl se vad som hände liksom. Jag hade inte trott att jag skulle få så många röster. Det var ju kul att så många röstade på mig, jag får tacka dem för det! säger Nyman och skrattar.
Varken Anton eller Christoffer ger sken av att försöka konkurrera med den de delar prispallen med. Det har skett en ömsesidig, rättvis fördelning av äran i att vara utsedda till årets stalledrängar. Att basket och fotboll är två vitt skilda sporter – det råder det dock ingen tvekan om.
– Fotbollsspelare brukar ju inte vara så bra på basket, säger Anton. Men han kanske är ett undantag! Just nu är jag själv inte alls så bra på fotboll. Det spelade jag mer när jag var mindre
– Basket är inte riktigt min grej, det är det inte. Försökt har jag gjort men nej, jag håller mig hellre till fotbollen, säger Christoffer och ler.
Att till slut få två segrare i en omröstning är väldigt osannolikt. Ändå slutade årets tävling i popularitet med att två lokala sporthjältar delar på prispallen. Genom att stanna kvar i det knattelag som fostrat dem, gjorde Christoffer och Anton det möjligt för sig själva att vinna äran i titeln ”Staffan – Stalledräng”.