Beväpnad med ett gäng låtar från sitt senaste, unisont hyllade, album "Klagomuren" travar Jonathan Johansson ut på Lilla Teaterns trånga scen. Han har uppkavlade skjortärmar och hälsar publiken i den till sista stol fullsatta teatern välkommen genom att framföra "Stockholm" i tilltalande motljus.
Oavsett om man diskuterar hans textmässiga ansträngningar, hans rena uppenbarelse eller artistiska uppsyn och tilltal balanserar han på gränsen mellan att vara gripande utlämnande och drygt pretentiös. Det är en svår balansgång vars utgång sällan är helt given, men som skåningen klarar av på ett bra sätt den här turnéavslutningskvällen.
Mycket tack vare en självmedvetenhet och krass glimt i ögat som han visar upp i sina mellansnack.
För musikaliskt är det knappast någon muntergök vi har att göra med och de mörka texterna illustreras av undergångsbilder som projiceras bakom bandet. Där visas vredgat vatten och rök från explosioner om vartannat i matta färger.
Musiken ackompanjerar givetvis den dystra bild som Johansson målar upp. Det som i grunden är popmusik framförs här i en väldigt suggestiv, pumpande form som lätt blir maskinlik och som uppfordrande kräver sina lyssnares uppmärksamhet från början till slut.
Ett slut som kommer efter en dryg timme med hitlåten "Aldrig ensam". En riktigt välsvarvad version av den dessutom. Men på väg dit har Jonathan Johansson givit sig hän inför sin musik. Många av låtarna hämtas från omnämnda "Klagomuren", men ett gäng bitar från likaledes hyllade skivan "En hand i himlen" flikas också in. När det är som mest intensivt med gitarrgnissel och dundrande rytmer gränsar det till att glida över i ren postrock.
Den dramatiska ådran är tilltalande, men gränsar också flera gånger till att enbart vara monoton. Lika snygga som avslutningshiten, "Centrum" och "Redan glömda" är, lika jämntjockt och enformigt är det i konsertens mittparti. Det ändrar inte ens en Talking Heads-cover mot slutet på.
En dryg timmes dysterkvistpop är ganska lagom för den försynta publiken och Jonathan Johansson verkar också, på sitt eget lite avmätta sätt, ganska nöjd när han travar av scenen samma väg som han kom.