Mors dag sätter igång en massa tankar i mitt huvud. Tankarna är spretiga och sammansatta. Tankarnas slutsatser är vaga och oklara. Utom på en punkt. Det är något väldigt speciellt med föräldrar.
Min mor dog för tjugofem år sedan. Inget konstigt med det förstås. Den dagen ska komma då något av mina barn ska skriva ”min far dog för tjugofem år sedan”. Jag hoppas bara att barnet då ska vara äldre än vad jag är i dag.
Min mor var bara sextiotvå år då en stroke ändade hennes liv.
Det är en sorg jag bär med mig. Hon finns med mig i det undermedvetna varje dag.
Jag har själv fyra barn. Rollen som far är numera inte särskilt ansträngande. De har sina egna liv. Det viktigaste uppdraget för mig är att hålla mig vid liv och i en sådan ordning att jag kan finnas där när de vill berätta något eller ha hjälp med något eller ha ett råd om något. Uppdraget tar slut en vacker dag. Det vet vi. Sjukdomar och olyckor kan avsluta uppdraget tvärt; helt utan vår egen förskyllan. Det vi kan göra för att finnas till hands, det bör vi dock göra.
Familjeband är särskilda band. Banden kan se ut på hur många sätt som helst. Inte så sällan är de trassliga och invecklade. Men de finns där. När familjeband sviks gör det extra ont. Att dö ung är givetvis inget svek. Men jag har förståelse för att barn kan känna sig svikna och övergivna av för tidigt bortgångna föräldrar.
Lite fyrkantigt uttryckt tror jag att det är så att barn – även i min ålder – på något sätt söker bekräftelse och uppmuntran hos sina föräldrar. Om möjligheten till bekräftelse och uppmuntran rycks undan så känns det av.
Det finns så mycket jag skulle vilja ha berättat för min mor. Hon hade säkert blivit mycket glad och stolt över mitt arbete på Folkbladet. Hon läste mycket och uppmuntrade mitt skrivande som började i unga år. Jag skulle ha velat göra henne glad och stolt på det där oegennyttiga sättet som föräldrar kan bli glada och stolta på.
Så känner i vart fall jag för mina egna barn. Att de mår bra, har det bra, trivs med livet och trampar upp sina egna livsstigar är förutsättningen för att jag själv ska ha det bra.
I går talade jag med en kvinna och mor som bar på en gnagande oro över sitt barn. Vi kom i samspråk på Färgargården i Norrköping där jag och några kollegor var ute och sålde Folkbladet. Det var en klok och rationell kvinna på många sätt. Men intellektuell intelligens är inte allt här i världen. Vi kan logiskt förstå att saker och ting är på ett visst sätt. Känslorna är emellertid ett annat kapitel.
Känslorna för barnen är nog biologiskt förankrade på något sätt. Barnen är ju nästa generation som ska föra arten och släkten vidare. Vi i min generation har redan gjort vårt på den punkten.
Vårt samhälle kännetecknas av social rörlighet. Vi förväntas inte trampa i våra föräldrars fotspår. Vi förväntas inte leva våra liv som en reprissändning av deras liv. Ändå gör ganska många just det. Barn till riktigt välsituerade föräldrar blir ofta välsituerade föräldrar i sin egen tur. Barn till undersituerade föräldrar blir ofta undersituerade föräldrar i sin egen tur. Vissa sociala och biologiska arv tycks vara särskilt starka. På sätt och vis kanske vi alla lever våra föräldrars liv; fastän vi på ytan lever helt andra liv?
Vi i den stora bulken av medborgare som vare sig är rika eller fattiga förefaller ha lättare att röra oss socialt. Det finns ett stort utrymme för rörlighet. Det arbetande folket kan leva sina liv och kan arbeta med väldigt många olika saker utan att för den sakens skull behöva överträda några gränser som gör att vi hamnar i konflikt med våra sociala arv.
Min far och mor var industriarbetare. De inrättade sina liv för att underlätta arbete. Annat fick stå tillbaka.
De hade inget emot att jag sysslade med en massa olika saker när jag var ung. Så länge det inte inkräktade på mina möjligheter att arbeta och försörja mig. Mitt arbetsliv började i industrin. Sedan dess har jag arbetat med en mängd olika saker. Mestadels långt bort från industri och fabriker. Likafullt bär jag mitt sociala arv utan skavande konflikter.
Jag går inte i mina föräldrars fotspår i särskilt många fysiska och påtagliga avseenden. Jag unnar mig mer än vad de gjorde. Att jag unnar mig mer är inte min förtjänst. Jag unnar mig mer eftersom jag lever i en tid där vi unnar oss mer. Men jag arbetar på. Strävar efter att göra rätt för mig. Om mor och far levde hoppas jag att de hade nickat förnöjt.