Thyrssons kiosk kände alla till
Skvallertorget, kanske sent 1940-tal,med löpsedelsluckorna i vanlig ordning utfällda på Thyrssons kiosk. Sin elektricitet fick kiosken från en närbelägen lyktstolpe. När gatlyset slogs på, då - men först då - fick den sin ström. Några år in på 50-talet ersattes den här ursprungliga, och flyttbara, kiosken med en stationär byggnad vänd åt andra hållet, ut mot Kungsgatan. Klockan visade inte bara tiden, utan gjorde också reklam för L M Ericsson. Konsum återfanns från år 1932 och in på 60-talet här i Bergslagsgården, då gulmålad. En lite egendomlig detalj är att det är en 2:ans spårvagn, som vi ser passera över Bergsbron - där ju annars enbart ettans ringlinje gick. Måste ha varit någon tillfällig reparation på 2:ans ordinarie sträckning som gjorde, att man tog den här vägen ut till Fridvalla. Bilden tillhör Carl Werngrensamlingen i Stadsmuseet.
Foto: Fotograf saknas!
Här höll Thure Thyrsson öppet från klockan tio till halv ett, och sedan från tre till halv tio. Däremellan tog han sin middagsrast, i bostaden på Nygatan. Emellanåt avlöste hustrun Vega honom i kiosken.
- Visst var den en samlingspunkt, särskilt för textilarbetarna. Det här var ju en arbetarstadsdel, här fanns alla fabrikerna, säger sonen Ulf Thyrsson.
Fast på bilden är det, kan han med visshet säga, definitivt inte textilare på sin väg till eller från jobbet som vi ser. Inte ens lördag kan det vara, för även då arbetade man ju. Här måste det vara söndag - sett till kläderna, och hela stämningen på bilden.
Den lilla kiosken var fylld till brädden med tidningar, överallt tidningar. Trångt om saligheten var det, och med en fotogenkamin som värmekälla.
Från sitt eget 1950-tal minns Ulf (född 1943), hur kiosken utöver de tre lokala dagstidningarna (FÖ, NT, ÖD) också höll sig med stockholmstidningarna, rätt många vid den tiden, och även Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
- Av veckotidningarna var Se, bildtidningen, populär bland männen. Kvinnorna ville gärna ha Hela Världen, med kärleksnovellerna. Sedan fanns ju också Hemmets Veckotidning, Allers och allt det andra. I princip så fanns allt i den där lilla kiosken...
Liksom lite under disk såldes naturisttidningar som Helios och Tidlösa. De innehöll en del naket men måste, med dagens mått, ha varit alldeles kolossalt oskyldiga.
Vi har hört gamla Norrköpingsbor berätta om diskussionerna, som kunde utspinna sig utanför Thyrssons. En stimulans så god som någon var då att Thure Thyrsson, som Ulf berättar, var kommunist.
Kanske inte organiserad så länge, men idealen hade han behållit. Och han visste, var han stod.
- Han var röd så in i helvete, säger Ulf.
Nu var det väl mest munhuggning, som det handlade om. Men det kunde också hetta till, inte minst under andra världskriget.
- En gång var det några, som ville välta kiosken. Det var också något tal om att tända eld på den. Det hände aldrig något, men det var ju inte så lätt att vara kommunist under kriget.
Thure Thyrsson var, får vi vidare veta, född år 1908. Han var lätt handikappad efter att som åttaåring ha brutit ena höften och benet i en olycka.
- Och när man då var son till en enbent skomakare och hade en stendöv mor, då fick man inte så mycket hjälp på den tiden. Ena benet blev kortare på honom, kanske var det två decimeter. Men han hade en sko med protes och var helt rörlig.
- Varje kväll drog han iväg med kiosken i en skackel, till ett garage på Sandgatan. Han fick inte ha kvar den på torget över natten.
För Ulf Thyrsson är detta inte Skvallertorget, utan Lilla torget - som också var vad "alla" sade på den tiden. Genom många år var det ett tvisteämne, vad torget rätteligen skulle heta. Visserligen hade stadsfullmäktige år 1931 slagit fast namnet Samtalstorget. Men det "hjälpte" nu inte.
In på 60-talet kom namnfrågan därför än en gång upp i fullmäktige. Då döptes torget om till det nuvarande: Skvallertorget. Men en stark minoritet röstade för Lilla torget.
Vi ser gamla Konsum i trähuset, som ju - rödmålat och grant - finns kvar där än idag. Vid den här tiden var det däremot gult, och Konsum höll till där.
- Man sa att om man hade pengar, då gick man till Konsum. Men skulle man krita, då gick man till SV-handlaren i huset där Fräcka fröken är nu, säger Ulf Thyrsson.
"SV", det stod för Speceristernas Varuinköp. Som med tiden skulle bli - Ica.
Det 1950-tal, där Ulf som tonåring fick hoppa in en del i kiosken, minns han som en nedgångens tid.
Fabriker lade ner, spårvägen längs Kungsgatan avvecklades (år 1958). Folk började skaffa tv, och den tog ju sedan sin tid. Överhuvudet taget blev det nu färre, som var ute om kvällarna.
När Pressbyrån mot slutet av 50-talet tog över hans kiosk blev Thure Thyrsson kontorsvaktmästare hos dem i stället. Efter några år flyttades kiosken över till Journath-huset, på Kungsgatan strax bortom Sandgatan.
Till ända var då en hel liten epok på det gamla Skvallertorget.
Så jobbar vi med nyheter