Det är andra året i rad som showcasefestivalen Future Echoes arrangeras i stan. Förra året låg den precis efter att pandemirestriktionerna släppts och någon marknadsföring mot allmänheten hade knappast gått att göra. I år har festivalen marknadsförts på kommunens storbildstavlor i två veckor och även synts på infartstavlorna till stan och på sociala medier. Ändå var det bara ett fåtal i publiken på många spelningar och endast 400 biljetter hade sålts. Peter Åstedt säger att det är ett känt fenomen att det tar tid att bygga upp ett intresse från den lokala publiken.
– Det är knepigt med marknadsföring, den bästa marknadsföringen sker genom att folk har varit där och pratar om det.
Så det blir bättre med tiden?
– Det vet jag, eftersom jag gjort flera sådana här festivaler förut. Jag vet att det tar ungefär fem år innan man når full kapacitet.
Meningen med festivalen är också att man kan gå runt från scen till scen och beroende på hur mycket en artist har promotat sig kan vissa spelningar blir smockfulla medan andra får en liten publik.
– Sen har vi ju vissa av akterna som är svåra, till exempel Ann Rosén som håller på med konstmusik, hon ritar sin musik, och det är klart att det är inte allas "cup of tea".
Peter Åstedt förklarar också att för artisterna är det inte det viktigaste att ha mycket publik på spelningen, utan att ha rätt publik. Han berättar om en showcasefestival i New York där han företrädde ett band som skulle spela och dessutom hade ett filmteam med sig.
– Jag jobbade som en galning för att de skulle få mycket publik. Problemet var att spelningen låg långt ut och att det var samtidigt som huvudakten spelade. Hela spelningen gick helt snett, det var den sämsta spelning jag sett med dem och det kanske var sju pers i publiken.
Efter det fick bandet av en slump en spelning på ett "roof top-party".
– Visst var det häftigt, det var säkert 1– 000 pers i publiken och Coca-Cola sponsrade, men ingenting av det där gav något egentligen. Men på den första spelningen där det var sju personer i publiken, där hade du skivbolaget, bokaren, PR-kontakten med flera, och de tyckte spelningen var jättebra. För en artist kan det handla om att det är en enda person som ser spelningen, och om det är rätt person så går du vidare.
Samtidigt medger han att det är bra om publiken kommer för att få rätt stämning under spelningen.
– Och det är ju också roligt om Norrköping upptäcker festivalen och att vi får det till att bli en folkfest.
Reaktionerna från de som varit här är positiva och Peter Åstedt vet att det finns "success stories", där artister fått skivkontrakt, spelningar på stora festivaler och liknande. Under lördagens mingel träffade Folkbladet bland andra Nicole Auger från Kanada. Hon jobbar för organisationen Indigenous Music Summit och deltog i en av paneldebatterna.
– Det är första gången jag är i Sverige och jag har verkligen känt mig välkommen.
Andra långväga gäster är bandet Cosmospeople från Taiwan, som är vana vid att spela på arenor med 40 000 personer i publiken.
–Första frågan vi fick var: "Hur stor är led-screenen bakom oss?" Jag sa att vi har ingen! Men de älskade stan! De tittade runt mycket och hade ett film-team som följde med dem.
– Jag var lite orolig för att det skulle bli en kulturkrock, men de var så nöjda.