Under flera år har jag medverkat med krönikor i Borås Tidning. Sedan jag tillträdde som chefredaktör och vd på Folkbladet räcker dock inte tiden till på samma sätt som förut. Jag måste "gallra" lite bland uppdragen. Nedanstående text är därför min sista krönika i BT. Den publicerades tidigare i veckan.
"Många krönikor har det blivit under de dryga fem år som jag har haft förmånen att medverka i BT: s spalter. Oftast har jag kommenterat aktuella och dagspolitiska frågor. Det har funnits många spännande och för svenska förhållanden smått dramatiska skeenden att analysera och bedöma. Den borgerliga alliansens tillkomst. Moderaternas radikala förvandling till nya Moderater. Två raka förluster i rad för det tidigare så dominerande Socialdemokratiska partiet. Mona Sahlin fick sparken efter endast fyra år som partiledare. Vänsterpartiet dansade en sommar som regeringsalternativ. Sverigedemokraterna i riksdagen. Sossarna chansar vilt med okänt folk i ledningen. Moderaterna är största parti i de flesta opinionsundersökningar. För att nu bara nämna något av allt det som jag har skrivit om här i Borås Tidning. Då och då har jag försökt sia om framtiden. Det har väl gått lite si så där. Jag kände mig rätt övertygad om att Mikael Damberg skulle bli partiledare för S. Så blev det ju inte alls. Jag tröstar mig med att Damberg är relativt ung. Chansen finns att jag får rätt i efterhand. Följande spådom från den 12 oktober 2006 gick däremot in direkt: "För egen del skulle jag kunna sträcka mig så långt att jag håller det för troligt att det går bra för Borg. Hans fascination vid politiken kompenserar hans erfarenhetsbrister. Han är både streetsmart och akademiskt analytisk. Så det kommer nog att gå bra".
11 oktober 2007 lyckades jag ha rätt och fel på samma gång: "Sverige har tre oppositionspartier. Två av dem är inne i förändringsprocesser. Ett står kvar ungefär där Lenin ställde det 1917.
Vänsterpartiet är liksom inte med i dagens riktiga politik. (--) För stunden består därför det möjliga alternativet och den reella oppositionen till alliansregeringen av socialdemokraterna och miljöpartiet". Under några veckor hade jag rätt. S och MP bildade en egen och öppen koalition. Sen fick jag fel så att det sjöng om det. Vänsterpartiet togs in i värmen och därmed hamnade oppositionen steg för steg i allt kyligare trakter.
3 januari 2008 upprepade jag bedriften med rätt och fel i samma krönika: "Thomas Bodström var väldigt profilerad som statsråd. Hans profil kommer att användas för att ge (s) ett lyft i valet till EU-parlamentet. Där kommer han att passa som hand i handsken.
Som statsrådsprofil tror jag däremot att han gjort sitt". Det blev inget EU-parlament för Bodström. Å andra sidan är hans statsrådskarriär historia.
23 september 2010 - dagarna efter Socialdemokraternas rekorddåliga valresultat - spekulerade jag om vad som skulle komma att hända med partiets politik och ledarskap: "Myten om den ”starka rörelsen” är farlig därför att den skapar en felaktig självbild. Att inse att man är i underläge är grundläggande för allt vettigt strategiskt tänkande.
Krav på mer solidaritet, jämlikhet och rättvisa brukar ofta vara synonymt med krav på bakåtblickande vänstersvängar. Sahlin ställde lojalt upp på den vänsterkoalition som den ”starka rörelsen” begärde. Nu är experimentet utvärderat och avvägt av väljarna. Resultatet bör ge Sahlin ett större utrymme att pröva andra vägar framöver".
Mona Sahlin trampar numera sina egna vägar. Längst fram i S-flocken går Håkan Juholt. Det är övertydligt att han är inställd på att skapa något slags ny Socialdemokrati. Det känns lite som sista chansen för det gamla hegemoniska partiet. Normaltillståndet har så sakta ändrats i svensk politik. Alltfler medborgare anser att välfärd och solidaritet går att förena med lägre skatter. Vilket under flera tidigare decennier var en otänkbar åsikt i de flesta hus, hemman och anständiga salonger. Kampen om det kommande normaltillståndet i politiken blir avgörande för S och M och deras respektive satelliter. Spännande dagar ligger framför oss".