En barnfamilj bor här. Det syns direkt innan man kommer fram till dörren.
– Jag har alltid velat ha barn och därför var jag helt oförberedd när jag började gråta direkt på BB när Elvira föddes. Och det fortsatte när vi kom hem. Jag fick panik eftersom jag längtat så mycket efter henne, och nu kände jag att jag inte kunde ta hand om henne. Det låter grymt, men den enda tanke jag hade var att jag inte ville ha henne, berättar Elin Zetterberg.
Vi träffas i familjens radhus i Hageby. Tioåriga Elvira är hemma och hjälper till att ta hand om lillebror Ture, två, under intervjun. Malva, sju, är i skolan. Över en kopp kaffe vid köksbordet berättar Elin lugnt och sansat, ibland rörd, om de dramatiska åren när hon födde sina barn.
När hon kom hem med Elvira höll hon masken inför omgivningen. De skamfyllda känslor hon hade om att inte duga och inte vilja ha barnet, dolde hon.
– När mina föräldrar ringde satte jag Elvira framför mobilen och grät utanför bild, säger hon.
Så småningom förstod hon att det hon kände inte var normalt. På BVC sade de att det skulle gå över om några veckor, men det blev inte bättre. Hon vände sig till Kvinnokliniken.
– Där berättade de om Spädbarnsenheten som precis hade startat. Jag och Elvira blev nästan deras första patienter. Sedan dess har de varit mitt stöd genom de här tuffa åren. Vid ett tillfälle när allt var svartare än svart, räddade de mitt liv. Men det var när Malva hade fötts.
Elin Zetterberg tycker att det vore väldigt ledsamt om Spädbarnsenheten tvingas lägga ner. För henne har den betytt allt under hennes förlossningsdepressioner.
Elin berättar om den värme och förståelse hon omfamnades av när hon kom till Spädbarnsenheten. De förklarade att många är med om det som hon upplevde:
– Dessutom kom jag med i en grupp med andra mammor som hade svårt att knyta an till sina bebisar. Trots att vår bakgrund var annorlunda, kände vi igen oss i varandra. Jag förstod att jag inte var ensam.
När Elin var ung hade hon vid ett tillfälle ätit antidepressiv medicin och mått väldigt dåligt. Hon ville inte prova det igen, men när depressionen var lika djup också efter sex månader med Elvira accepterade hon att ta dem.
Elvira är tio och Ture två år. Äldst och yngst i en syskonskara på tre. Mellansystern Malva är i skolan. Elin har fått hjälp av spädbarnsenheten i samband med alla tre barnens födelse.
Tillvaron normaliserades, Elin knöt an till lilla Elvira och efter några år ville hon gärna bli gravid igen. Hon ville få sin revansch. Hon kände att hon måste våga. Längtan efter barn hade inte avtagit.
– Och allt gick bra till en början sedan lilla Malva kommit. Jag knöt an, barnens pappa Robert var hemma med mig de första tre månaderna. Hon föddes på sommaren, men på hösten mådde jag allt sämre. Jag kände en enorm besvikelse och var skamfylld. Klarar jag aldrig att ta hand om mitt lilla barn själv utan att må dåligt?
Trots att hon visste att det inte var hennes fel blev hon bara sämre. Till slut såg hon ingen annan utväg än att söka hjälp på psykakuten. Tankar om att inte vilja leva fanns där.
– Jag tog med mig Malva och åkte dit som en sista utväg. Men jag blev väldigt illa bemött. Fick bara träffa en vårdare som klappade mig på axeln, tog blodtrycket och sa: "Det är klart att du vill leva". Sedan fick jag åka därifrån.
Minstingen Ture, två år, får tröst av mamma. Nu jobbar Elin som vanligt. Hon är sjuksköterska och jobbar inom hemsjukvården.
Från psykakuten ringde Elin direkt till Spädbarnsenheten, som hon haft kontakt med sedan graviditeten. Där lyckades de få henne att känna att allt kommer att lösa sig:
– Det var enormt tryggt bara att komma till någon som kände till min historia. Jag behövde inte börja från noll. Och den här gången blev jag hjälpt bara av att prata och få bekräftat att det inte är mitt fel. De fick mig att inse att jag verkligen älskade mina barn. Den här gången fanns det ingen känsla någon gång sedan Malva fötts att jag inte ville ha dem. Det fanns något att bygga på.
Hennes familj var hela tiden stöttande och snart kunde de återgå till ett normalt liv igen. Elin insåg att hon måste ta medicinerna. Men det där med fler barn fanns kvar i hennes huvud.
– Jag ville försöka igen. Jag ville få tillbaka känslan av hur mysigt det är att följa ett barn. Efter pandemin blev jag gravid igen. Jag höll kontakt med Spädbarnsenheten redan när Ture låg i min mage.
Ture mjuknar efter hand och har ingenting emot att vara med på bild tillsammans med sin röda bil.
Den här gången blev hennes upplevelser betydligt bättre, men därmed inte okomplicerade. Men det var över betydligt snabbare och att knyta an till Ture blev aldrig några problem.
– Nu känner jag bara ett stort ansvar att uppfostra honom till en bra man. Och jag har god hjälp av världens bästa storasystrar, säger Elin Zetterberg.