Sommar på Färgargården
Färgargårdens färgerimuseum har öppnat för sommaren och i år har stadsmuseet satsat på att hålla guidade visningar.
Guidning på Färgargården. Sofia Hamqvist berättar hur det gick till i ett färgeri på 1800-talet. Foto: Niclas Sandberg
Foto:
Tillsammans visar de en bild av hur en färgare levde och arbetade i mitten på 1800-talet.
Den här dagen skiner solen och många kaffesugna Norrköpingsbor har tagit en tur hit för att fika i caféet som också finns på här.
En perfekt dag för ett besök på ett friluftsmuseum alltså.
Lite längre ner på gården står en kvinna klädd i gammaldags kläder. Det är Sofia Hamqvist som är guide här på Färgargården i sommar.
Äldsta museet
Det är första första guidningen för sommaren och än så länge är det ingen rusning, men några nyfikna har stannat till för att lyssna.
- Det här museet är ett av Norrköpings äldsta och består av byggnader som är hitforslade, berättar hon.
- Under industrialiseringen växte det fram ett intresse för att bevara det gamla och då tog man initiativ att samla ihop till det här museet.
På Färgargården finns färgerisaker från hela Sverige och insamlingen tog ungefär 10 år.
- Just den här gården är hitforslad för att vara ett heltäckande museum, men det låg många färgerier utmed strömmen här under 1800-talet.
Det var till och med så att det fanns bykvakter.
Eftersom folket som bodde intill strömmen även tvättade sina kläder där behövdes någon som såg till att de inte fick färg på dem när färgaren tömde sina kar.
- Bykvakterna ropade när ett färgsjok var på väg nerför strömmen så att alla skulle hinna få upp sina kläder.
Växtfärger
Färgaren färgade tyg och garn som kunderna oftast hade spunnit eller vävt själva och sedan lämnade in på färgning.
Det som skulle färgas lades i stora kar med vatten, som sedan värmdes upp för att koka och det som skulle användas för att färga tyget sänktes ned i en stor sil.
Ungefär som när man kokar te och lägger teet i en sil i hett vatten.
- För det mesta var det växtfärger som användes, fast inte sådana som vi kanske tänker på i första hand, utan färg som utvanns ur exotiska växter som importerades hit.
Den mest exklusiva färgen av alla var den indigo-blå.
För att färga med indigo krävdes en särskild sorts färgkar, som var konformat i stället för runt i botten.
- Det krävdes yrkesskicklighet och tålamod för att få indigo-färgning att bli bra, säger Sofia Hamqvist.
Färgen skulle nämligen sättas i en jäsningsprocess som krävde precis rätt temperatur.
Guidningar
Att Färgargården har fått en guide i år är på ett initiativ från Pernilla Pusa, som sköter museet.
- Jag började arbeta här förra sommaren och då var det många som frågade efter guidningar på Färgargården, säger hon.
- Det ger alltid lite mer när en guide förklarar och jag tänkte att vi måste få hit en guide så att folk upptäcker att det finns.
Men man kan fortfarande gå runt och titta själv och så finns Pernilla och Sofia där för att svara på frågor, även när det inte är guidning. Och de är ganska lätta att hitta eftersom de är klädda i tidstypiska kläder.
- Vi bestämde att vi skulle ha det för att skapa atmosfär, säger Sofia.
Dessutom har Pernilla tänkt att hon ska läsa sagor för rastlösa barn som kommer med sina föräldrar till guidningarna och kanske inte tycker det är så spännande med ett gammalt färgeri.
- Jag har folksagor från Östergötland som jag har tänkt att läsa för barnen som kommer på guidningarna, och även för de som kommer till caféet och tröttnar på att sitta stilla och fika.
Så jobbar vi med nyheter