Smalspår som 50-årsjubilerade
Den 3 juni år 1943 firade den smalspåriga järnvägen sitt 50-årsjubileum.Det var den som utgick från Östra Station, där den dagen överallt syntes lövruskor, flaggor, blomsterdekorationer.Även på själva tågen - som vi här också själva kan konstatera.
Jubileumsfestligt på Östra Station den 3 juni 1943, med flaggor och lövdekorationer. Åt höger markeras avgångstiden för ett tåg till Söderköping och Valdemarsvik.
Foto: Fotograf saknas!
Året efter drogs sedan ett spår från Kummelby ut på Vikbolandet, till Östra Husby. Som sedan, år 1895, förlängdes till Arkösund. Med det var Vikbolandsbanan fullbordad.
Men mer smalspår skulle det bli. År 1906 fick linjen till Söderköping sin fortsättning till Valdemarsvik. Samma år drogs också en helt ny linje till Kimstad.
Det spåret sträckte sig förbi S:t Johannes kyrka, som även den invigdes just detta år. 1906 alltså, då ovanligt mycket var i görningen i Norrköping.
Också stationens väntsal var smyckad den här junidagen - med Norrköpings vapen, flaggor, blomsterdekorationer. Ut mot bangården sågs i en jättevimpel det vingade hjulet, symbol för bolaget, med initialerna VB och årtalen 1893-43.
Lika grant tog det sig ut längs linjerna. Stationerna, hållplatserna, alla var de dekorerade. Överallt flaggades det.
Vid en ceremoni utdelades medaljer till anställda. Av de 117 medaljörerna var då 113 närvarande.
Samma kväll gavs jubileumsbankett för 200 inbjudna på Standard Hotel. I ett av talen manades medaljörerna att vid lämpliga tillfällen bära sina utmärkelser. Läser vi i Östergötlands Folkblads referat.
Helt problemfri hade dock inte denna jubilerande (privata) järnvägs historia varit. I sitt jubileumstal erinrade stadsfullmäktiges ordförande Gösta Wennström om det stöd som Norrköpings stad hade ställt upp med.
Och, som han uppenbarligen var väl medveten om:
- Nya svårigheter komma väl att möta, bland annat i konkurrensen med biltrafiken.
Däri skulle han också bli synnerligen sannspådd. Även om, vid den här tiden, biltrafiken inte utgjorde något problem.
För nu var det krigstid med gengasbilar - och guldålder för järnvägarna. Vikbolandsbanan upplevde sin storhetstid, både person- och godstrafik ökade.
Till uppsvinget bidrog också beredskapen, med alla dessa inte minst till kustbandet förlagda soldater.
Dessutom hade vid det här laget bekväma rälsbussar tagit över passagerartrafiken, samtidigt som olika rälsarbeten hade gjort resorna snabbare.
Året 1949 blev själva höjdpunkten för denna järnväg. Sedan blev konkurrensen från bussar och bilar övermäktig, och det på förvånansvärt kort tid.
1960 lades Vikbolandsbanan ner, 1966 även järnvägen till Valdemarsvik. Efter 73 år var då hela denna järnvägsepok över.
Fast den framtiden var det väl ändå rätt få som anade, när Carl Werngren tog sina bilder vid det stora jubileumsfirandet år 1943.
Så jobbar vi med nyheter