Sarring minns sina läroår hos mästaren
Själve Ingmar Bergman var det, som i slutet av 60-talet svarade för Göran Sarrings regissörsutbildning.- Bergman hade förmågan att skapa en atmosfär i repsalen, som var väldigt kreativ. Det kändes lätt och lustfyllt att jobba med Bergman, säger Sarring.
För Göran Sarring blev tiden med Ingmar Bergman 1968-70 inledningen till en alltjämt pågående regissörsbana. Arkivbild: Andreas Skogh
Foto: Fotograf saknas!
- Jag var ung och på gång, jag prövade mig fram. Så blev jag tillfrågad om jag ville vara regiassistent åt Ingmar Bergman. Det blev också min utbildning, på gammaldags mästar-lärling-vis.
Tre säsonger (1968-70) jobbade unge Göran åt den store. Då sedan länge en världsregissör, faktiskt hade ju Bergman vid det laget redan de allra flesta av sina berömda filmer bakom sig.
Två pjäser
Büchners "Woyceck" och Strindbergs "Ett drömspel" var två pjäser, som Sarring nu blev delaktig i.
Naturligtvis gjorde Bergmans sätt att arbeta intryck för livet på honom.
Med, som sagt; det där lätta, lustfyllda. Och den synnerliga koncentration, som därur frammanades hos skådespelarna.
- De lyfte sig i håret utöver det vanliga. Ja, nästan alla vill det säga, riktigt alla tyckte ju inte om att jobba med honom. Det var ju också den här tiden mot slutet av 60-talet, med upproren mot regissörsauktoriteten.
"Bra lyssnare"
- Bergman var en otroligt bra lyssnare, inte ett enda falskt tonfall fick passera förbi. Det är en väldig konst, tycker jag.
Utmärkande var också disciplinen i arbetet, Bergman hann alltid med vad han i förväg hade bestämt sig för. Och, än märkligare, det klarades också av i stort sett på minuten.
- Det där hade han nog med sig från filmen, säger Sarring.
Drömspelet råkade undertecknad skribent få se som yngling. Av någon anledning minns jag bäst Holger Löwenadler som officeren. Men som Sarring raskt kan upplysa om ingick där också namn som Allan Edwall, Malin Ek, Georg Årlin.
- Det var ett helt gäng gamla skådespelare. Lite teaterhistoria, faktiskt.
Bland mästerregissörens filmer sätter han "Fanny och Alexander" högst:
- Bergman visste, att detta skulle bli hans sista biograffilm. Där vågade han också ha lite självdistans och självironi, till och med spökena var snälla... Det är så otroligt läckert gjort alltihop, säger Sarring.
Bäst på teatern
Men denna dag, när världen sörjer en av de största filmregissörerna någonsin, säger Sarring också att Bergman enligt hans åsikt var ännu större som teaterregissör:
- På film var han ju oerhört personlig, så att han rentav kunde bli privat. På teatern jobbade han med andras texter; Ibsen, Strindberg, Shakespeare... Då tillkom en dimension till.
Så jobbar vi med nyheter