Det glädjer Susanne Iwarsson att så många unga vill forska om åldrande. Det är en av framtidsutmaningarna i Sverige.
Susanne Iwarsson, som är noga med att kalla sig åldrandeforskare, inte äldreforskare, är koordinator för en nationell forskarskola inom åldrande och hälsa, SWEAH, där doktorander på olika universitet och med olika forskningsområden genom gemensamma kurser kan bredda sitt kunnande.
Det är ett samarbete mellan tretton lärosäten, bland dem Linköpings universitet.
I två dagar har de haft en konferens på temat "Tvärvetenskapliga perspektiv på hållbart åldrande" på Renströmmen i Norrköping.
Ett brett perspektiv på åldrande är nödvändigt när vi blir allt fler äldre i Sverige, menar Susanne Iwarsson.
– Tittar du på åldrandeforskning brett så har det många ingångar. Det handlar naturligtvis om grundläggande mekanismer i vår biologi, vad är det som driver åldrandet rent biologiskt, ända ner på cellnivå. Sedan är det det fysiska åldrandet, hårfärgen ändras, balansen påverkas, liksom kognitionen, men vi vet också att den typen av förändringar kan vi påverka med vårt levandssätt, säger hon.
– Då rör det sig över till forskning som handlar om livsstil, om folkhälsa. Sedan har vi de rent medicinska framstegen, hur kan vi påverka sjukdomar som alzheimer, parkinson och diabetes. I de allra flesta sjukdomar är ålder en riskfaktor.
Ett annat forskningsområde är samhället, sociala aspekter, pensioner och samhällsplanering. Och attityder och ålderism, stereotyper och fördomar.
Susanne Iwarsson på den tvärvetenskapliga konferensen i Renströmmen.
– Hållbart åldrande som jag tänker är att om samhället ska klara att både ta tillvara det faktum att människor lever längre men också att kunna hantera de utmaningar som trots allt kommer med det, så behöver samhället ställa om, säger Susanne Iwarsson.
– Då behöver vi ha ett arbetsliv som tar tillvara den äldre kompetensen, och vi behöver ha en äldreomsorg med högre kompetens så man kan stötta att aktivt vardagsliv.
– Det man kan bli väldigt bekymrad över, det är att samhället och då ytterst våra politiker, är så ytterst dåliga på att se till att vi tar tillvara den här forskningen på riktigt. Det är mycket snack och lite verkstad. När det gäller politiken så är den kortsiktig. Man måste naturligtvis lösa äldreomsorgsproblematiken och inte minst att det överhuvudtaget inte finns personal. Det krävs så mycket fler som ska jobba inom äldreomsorgen – men man har inte heller politiska ambitioner att ta tillvara den högre kompetensen, säger Iwarsson.
– Man tycker att man höjer kompetensen otroligt mycket om alla är undersköterskor, och det är självklart viktigt, det är klart att alla ska vara undersköterskor, men det är ju en förhållandevis låg utbildningsnivå. Och om du inte anställer fler personer med högre kompetens än så inom äldreomsorgen så kommer det inte heller att gå att omsätta forskningsresultaten.
I dag är tio procent av personalen i äldreomsorgen legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal, som sjuksköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter. De behöver bli fler, menar Iwarsson.
– Det finns forskning som visar att från du får din första hemtjänstinsats som ofta är att du får ett trygghetslarm eller matdistribution – efter ett år behöver 40 procent av de personerna ytterligare hemtjänstinsatser. Det året är ju ett år då man verkligen inte bara passivt skulle ge folk mat och larm, utan då skulle man gå in med förebyggande och preventiva insatser och det görs ju inte.