Vissa upplevelser i barn- och ungdomsåren påverkade en mer än andra. Det inser man när man tänker tillbaks på de där åren när en poplåt kunde slå till som en klubba, eller en tv-serie kunde fylla en med en känsla av.... ja, exakt vad visste man inte namnet på men man var väl bekant med upplevelsen. På senare tid har det roat mig att tänka tillbaks på exakt vilka dessa populärkulturella vågbrytare var för min egen del. Just de där åren runt tio bast inföll för mig i början av 1970-talet, en tid av förändring – boende i Tjällmo.
Vad gäller musiken föll min första tanke på Jimi Hendrix men efter en stunds funderande inser jag att det inte stämmer, han kom senare när jag själv börjat lira gitarr. Nej, den riktiga vattendelaren var min kärlek till gruppen Sparks, deras ”Kimono my house” var den första LP jag någonsin köpte men hur den unge pojken jag då var lyckades detektera ironin, absurditeten och smartnessen i deras musik är svårt att förstå, jag lyssnar dock fortfarande med glädje.
Så mycket tillfällen till film gavs inte i Tjällmo vid denna tid men desto mer tv (på någon av de två kanalerna). Naturligtvis såg jag Tårtan, det gjorde alla av skälet jag nyss nämnde. Men jag var för liten då, det var först senare jag upptäckte dess storhet. I stället var det Monthy Pythons flying circus som tog skruv. Blandningen av surrealism, absurdism och förakt för samhälleliga normer var som sötsaker för en ung, formbar hjärna.
Just den mixen fanns också i min första radioupplevelse, nämligen ”Hemma hos” med Janne Forsell och Kjell Alinge. Jag minns att jag satt ute i garaget vid något tillfälle och lyssnade på bilstereon. Kändes väl fel att lyssna i köket. Alinge och Forsells vanvettiga sketcher och auktoritetsförakt kändes helt enkelt farligt på något sätt, som att de ifrågasatte den enda vardag jag kände till.
Ungefär här ser man naturligtvis en röd tråd. En kärlek till det oväntade, ouppfostrade, rebelliska och oförutsägbara. Fantasi som material att förändra världen, kanske rent av bättre än påkar? Ja, kanske.
Senare – på slutet av 80-talet – fastnade jag för Janne Forsells radioprogram ”I lugn och ro”, då var det farligt på ett motsatt sätt: tempot nerskruvat, eftertänksamt, kontemplativt, stilla ifrågasättande i en tid som mer definierades av fart, grälla färger och volym. Jag anser till denna dag att Janne Forsell är ett underskattat geni som dessutom verkar ha försvunnit från radarn.
Undrar var du är nu, Janne? Du gjorde skillnad, i alla fall för mig.