Larmrapporterna om det förtvivlade läget i Sverige flödar ymnigt i medierna. Det är mord och mordförsök nästan varje dag.
Och nyligen visade det sig att publiken på en hårdrockkonsert trotsat våra älskade myndigheters förbud och tjuvrökt utomhus.
Men trots detta elände är Sverige ett av världens bästa länder. Vi ligger stadigt rankad bland toppnationerna.
Framförallt har nästan alla andra toppländer ungefär samma slags samhällssystem som vi. Om det handlade om ett VM i välfärdsystem så skulle den socialdemokratiska modellen vinna.
Frågan är då varför svenskarna gnäller? Varför röstar inte folk längre på det parti, vars politik fört oss in i denna högsta av civilisationer?
En förklaring är att den socialdemokratiska modellen inte längre är exklusiv för det socialdemokratiska partiet. Väljarna har tvingat motståndarna – till höger och vänster – att ställa upp bakom folkhemsmodellen.
Socialdemokratin har segrat sig till döds.
Det andra skälet till att det socialdemokratiska partiet inte längre får folkets kärlek är att de tvingats rädda modellen genom att gå från rollen som Alla Goda Gåvors Givare till att bli Räknenissarna Som Håller Budgetdisciplin.
En riktig sosse vill gärna lösa alla samhällsproblem med reformer.
Vilket kräver pengar. Men staten har inte oändligt med stålar utan måste snåla in. Det gör att folk inte längre känner igen Socialdemokraterna.
Den socialdemokratiska hållningen, att bara det bästa är gott nog åt folket, har blivit lite kantstött.
Det tredje skälet till motgångarna är att Socialdemokraterna slarvat med välfärdsstatens fundament.
Det har inte varit enbart välfärdsreformerna som förklarat framgångarna, utan den tydliga kopplingen till de välståndsbringande
krafterna: Industri, näringsliv, folkets vilja till egen försörjning.
Det arbetarrörelsen borde göra är att räta på ryggen, återgå till att sätta arbete åt alla i centrum, kräva en lön att leva på, samt få stopp på skjutningarna och sluta jaga trotsiga rökare.
Fokusera på detta – och allt kommer att ordna sig till det bästa.