I veckan lyssnade jag på Bosse Krogvig. Han är Socialdemokraternas kampanjgeneral. Krogvig talade om hur S ska vinna valet i höst. Han berättade att 35 procent av väljarna definierar sig som vänster, 35 procent som höger och resten står där mitt i mellan och vet inte riktigt vilken sida i politiken som de vill stödja. Jag utgår från att Moderaternas kampanjgeneral Per Schlingmann håller precis likadana seminarier för sina valarbetare som vad Krogvig gör. Båda två predikar om att det är den stora gruppen i mitten som avgör vart regeringsmakten ska hamna. Det är till dessa medborgare och väljare som partiernas ledande företrädare ska tala. Det mesta jag hittills sett av debatter mellan Sossar och Moderater tyder emellertid på något annat.
Härom söndagen såg jag och min särbo, som är sjuksköterska, på Agenda i SVT. Thomas Östros (S) och Anders Borg (M) möttes för debatt om den ekonomiska politiken.
Efter några minuter av föreställningen frågade särbon mig vad Östros och Borg pratade om? Hon förstod ingenting. De pratar politik, svarade jag. För att låna ord av Linda Skugge så pratade de dessutom politik på språket politiska.
De borde ha pratat politik på ett språk som gick fram till min särbo och till alla andra som funderar på vad de ska rösta på i höst. Men Borg och Östros var som programmerade. De malde fram sina egna budskap, totalt oberoende av de frågor som programledaren ställde och lika totalt oberoende av vad motdebattören hävdade.
Varför gör de som de gör? Båda två är ju skickliga, trevliga och akademiskt skolade debattörer. De skulle utan några som helst besvär kunna bjuda väljarna på en levande, lyssnande och eftertänksam debatt om valets viktiga frågor.
Niklas Ekdal har förut arbetat som politisk redaktör på Expressen och Dagens Nyheter. Ekdahl är en klok och sunt liberal man. Tidigare i maj skrev Ekdahl en artikel på DN Debatt. Han varnade för blockpolitikens förödande effekter. De intressantaste skillnaderna i politiken finns mellan partierna i respektive block, hävdade Ekdal. Över dessa skillnader ligger emellertid en våt valrörelsefilt. Block står mot block. Därför överdrivs och demoniseras istället de jämförelsevis små skillnaderna mellan blockens huvudaktörer, Socialdemokrater och Moderater.
I ett kort perspektiv är hans artikel dock ett rop i öknen. Det återstår endast lite drygt fyra månader till riksdagsvalet. Lagda kort ligger. I en mer utsträckt tidsrymd kan vi dock hoppas att Ekdals observationer får betydelse för politikens former.
Debatten i Agenda mellan Östros och Borg var en bra illustration till Ekdals artikel. De uppträdde stereotypt, staplade lämpliga siffror och förutbestämda argument på varandra. Skillnaderna mellan de båda är förvisso intressanta. Det finns tankeväckande saker att diskutera.
Nyligen lyssnade jag live på finansminister Anders Borg när han höll ett seminarium om ekonomisk politik. Borg är förtjust i att analysera beteendeeffekter av olika slags politik. Enkelt uttryckt handlar det om att försöka beräkna hur människor uppträder när till exempel a-kassan höjs eller sänks och när skatter går upp eller ner.
Borg är förvisso ingen profetisk siare. Hans egen politik bygger i stort på antagandet att försämrad a-kassa, stramare sjukförsäkring och sänkta skatter på arbetsinkomster skulle öka jobblustbeteendet markant. Så har inte skett på något märkbart sätt. Låt vara att finanskris och lågkonjunktur har ställt till det för Borg. Sådana saker inträffar dock med ojämna mellanrum och måste vägas in i seriösa beteendeantaganden.
Hur som helst. Anders Borg hävdade att de rödgröna förslagen om höjd dagersättning i a-kassan, sänkt a-kassepremie och höjd skatt på bensin- och arbetsinkomster kommer att leda till mindre arbetsbenägna beteenden hos svenskarna. Detta borde kunna diskuteras på ett sätt som engagerar min särbo och andra osäkra väljare.
För inte så länge sedan hade jag tillfälle att lyssna på skuggfinansminister Thomas Östros vid en pressträff i riksdagen. Det var kul att se Östros. Han presenterade skarpa reformförslag som mycket väl kan finnas på riktigt om knappt ett halvår. I den rollen kommer Östros till sin rätt. Han resonerar on sin egen och regeringens politik på ett nyanserat och spännande sätt.
Jag vet inte riktigt vad som gör att den intressanta och väljartillvända politiken inte får blomma ut när Socialdemokrater och Moderater möts för debatt. Blir de så förblindade av varandra att de glömmer väljarna som sitter därute mitt i sina soffor och funderar på vad de ska rösta på?