HÄGGLUND VILL VARA SAMVETET
Kristdemokraternas partiledare uppträdde i allt väsentligt som den regeringsman han faktiskt är sedan sju år tillbaka. De udda särkraven lyste med sin frånvaro.
– Mår ni bra? frågade Göran Hägglund den hyfsat stora publik som samlades i Almedalen vid sjutiden i går kväll. – Ja! ropade publiken till svar.
Jag var där.
– Det är bra att ni mår bra för Sverige är ett bra land, sa Hägglund. I nästa andetag påminde han om att Sverige för tio år inte var så bra: Socialdemokraterna regerade och eländet bredde ut sig. Men sedan dess har det blivit bättre.
I min tolkning och i starkt koncentrat var detta Göran Hägglunds budskap.
Tonen för årets Almedalsvecka var därmed möjligen satt.
Kristdemokraternas partiledare uppträdde i allt väsentligt som den regeringsman han faktiskt är sedan sju år tillbaka. De udda särkraven lyste med sin frånvaro. Attackerna mot kulturetablissemang och genuspedagoger likaså. Han sa sig vilja ha ett femte jobbskatteavdrag om "det ekonomiska utrymmet tillåter" och han föredrog en lång lista på goda välfärdsreformer som Alliansen genomfört under åren sedan 2006.
Hägglund och hans strateger och talskrivare har bestämt sig för att verkligheten ser ut på det viset att allmänborgerliga väljare som kan tänka sig att rösta på KD i första hand tänker på Alliansens möjligheter att regera.
Om Kristdemokraterna klart och tydligt visar att de är ett regeringsparti för Alliansen så ökar möjligheterna att vinna de stödröster som behövs för att sitta någorlunda säkert i riksdagens sadel.
Göran Hägglund stack således inte ut särskilt mycket i några frågor som besvärar vara sig Alliansen i allmänhet eller Moderaterna i synnerhet. Däremot odlade han partiets moraliska ådra på ett begåvat sätt.
En stor del av hans tal ägnades åt temat "ett Sverige som håller samman". Välfärden ska fördelas efter behov. Ett samhälle där vi känner tillit till varandra är ett starkare och mer utvecklingsbart samhälle.
Han tog starkt men lågmält avstånd från alla dem som inlindat eller rättframt försöker rättfärdiga stenkastning mot brandmän och poliser och uppeldning av privatpersoners bilar som något slags begriplig frihetskamp. Han varnade för extrema grupper av varjehanda slag som försöker "köra ner spett i samhällsgemenskapen" för att driva fram mer segregation, mer åtskillnad och mindre sammanhållning i samhället.
Kristdemokraterna söker uppenbart rollen som Alliansens moraliska samvete.
En roll som solklart ligger närmare partiets själ än tidigare försök att etablera KD som företrädare för "verklighetens folk" och deras ilska mot förbud och pekpinnar.
Göran Hägglund var förvisso inne och sniffade på kampen-mot-förbud-spåret från förr. Hans beskrivning av partikamraten och statsrådskollegan Maria Larssons "heroiska kamp på midsommarafton" för att rädda det svenska snuset undan klåfingriga EU-byråkrater uppfattade jag dock som en lätt självironisk blinkning till publiken.
Hägglund lyckades också gå i opposition mot sig själv och regeringen på ett sådant där sätt som S-regeringar var mycket bra på förr i tiden. Han lanserade ett förslag för att komma till rätta med alltför stora barngrupper i många förskolor.
Hägglund avslutade sitt tal som han började det. Ska Sverige fortsätta vara att bra land så är vi inte betjänta av något regeringskaos efter valet, sa Hägglund.
ÅKESSON UTMANAR OBEHAGLIGT NAKET
Det är inte mycket som biter på SD:s partiledare. Han är ärrad i intern och extern strid som ingen annan av dagens partiledare.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talade till "Sverigevännerna" i Almedalen i går kväll. Han valde det retoriska greppet att betrakta hela publiken som partivänner. Han resonerade om hur "vi" ska bli mer relevanta för kvinnliga väljare i allmänhet och för offentliganställda kvinnor i synnerhet.
Jag var där.
Det obehagliga med Åkessons tal var att han naket ställde invandringens påfrestningar och kostnader mot svenska pensionärer som inte har råd att gå till tandläkaren, mot kvinnor i äldreomsorgen som arbetar delade turer, mot dåliga arbetsmiljöer för svenska arbetare, mot "multinationella" välfärdsföretag som tar pengar ur landet och till och med mot neddragningar på Arbetsmiljöverket.
Tidigare på eftermiddagen i går lyssnade jag när Jimmie Åkesson frågades ut av Expressens energiske reporter Niklas Svensson. Bilden av Åkesson som en skicklig och slagfärdig politiker förstärktes under den dryga halvtimma som intervjun pågick.
Det är inte mycket som biter på SD:s partiledare. Han är ärrad i intern och extern strid som ingen annan av dagens partiledare. Niklas Svensson är giftig och påläst. I jämförelse med bataljer med ”slagsmålsvänstern”, med en mer än en decennielång vana att möta förakt, utfrysning och glåpord och jämfört med det hårda inre maktspel som fört honom till makten så är emellertid en halvtimmes grillning av Niklas Svensson en stillsam vandring i parken för Jimmie Åkesson.
Sakpolitiskt har Sverigedemokraternas första mandatperiod som riksdagsparti inte varit särskilt framgångsrik. I kärnfrågan om invandringen har utvecklingen gått åt fel håll, sett med SD-ögon. Regeringens förhandlingsuppgörelse med Miljöpartiet innebär ytterligare liberaliseringar av invandringspolitiken.
Just i går när Jimmie Åkesson talade i Almedalen började till exempel nya lagar att gälla som ger invandrare som vistas i landet utan uppehållstillstånd rätt till sjukvård. På lite längre sikt kan dock statsminister Fredrik Reinfeldts iver att markera avstånd till SD komma att straffa sig. Överenskommelsen med Miljöpartiet är nämligen mycket märklig och svårargumenterad.
Grunden för den reglerade invandringspolitiken svajar när den som får avslag på sin ansökan att stanna i Sverige likafullt kan stanna och dessutom ta del av offentliga tjänster inom vård- och omsorgsområdet. Ur ett förvaltningspolitiskt perspektiv skapas dessutom en närmast Kafkaliknande ordning.
En del av det offentliga – polisen – har till uppgift att leta upp och avvisa människor som olovligen uppehåller sig i landet. Medan andra delar av det offentliga – skolor och sjukvård – har uppdraget att inte anmäla för polisen när illegala invandrare tar del av deras tjänster.
Internt har Reinfeldt fått använda både skohorn och piska för att få acceptans för reformen. Vilket är begripligt. Reformen är en straffspark för SD.
Under sitt tal i går kväll dunkade Åkesson in straffsparken i krysset gång på gång.
Reinfeldt och Löfven har fått något rejält att bita i.
Jag hoppas att de tar ett stort bett.
FRIDOLIN VÄCKER ALLMÄN SYMPATI
Den som möjligen fortfarande tvekar om vilka regeringsalternativ som Miljöpartiet håller öppna så här ett år före valet; den kan nog sluta med det.
I gnöl- och gnällkretsar klagas ofta på att "alla politiker låter likadant" och att det har blivit så fasligt trångt i mitten. Den som följer partiledarnas tal i Almedalen kan knappast stämma in i klagokören. I går kväll var det Miljöpartiets Gustav Fridolins tur att ställa sig i den sommarfagra parkens talarstol för att leverera sitt budskap. Hans tal var unikt och självstående jämfört med de tal som hållits tidigare i veckan.
Jag var där.
Det är svårt att inte känna sympati med Gustav Fridolins allmänna hållning till liv, politik och samhälle såsom han uttryckte sig i går kväll. Han utstrålade en stark tro om vad människan och människor kan åstadkomma. Talet var - det ska sägas - väldigt allmänt hållet. Fokus låg på känslor, värderingar, visioner, idéer och på högläsning ur Ellen Keys dikter. Inget fel i det. Att tala om sådana saker på ett habilt sätt är inte alla förunnat att kunna göra.
Uppräkning av det och detta detaljerade förslaget är kanske inte heller precis vad människor vill höra en vacker sommarkväll i juli. Det förstår Fridolin. Därför höll han ett sympatiskt tal laddat med signaler om att MP vill använda politiken för att främja goda saker.
Nackdelen med att hålla ett tal av det slag som Gustav Fridolin gjorde är att alla känslor, värderingar och värderingar som lyfts upp och fram i talet är goda och snälla. Efter en kvart, tjugo minuter kändes det som att det blev lite för mycket av det goda.
Jag stod där och längtade efter en målkonflikt; en beskrivning av ett dilemma där två hyfsat bra och riktiga saker stod mot varandra. Och där politikern Fridolin skulle tagit publiken med på en resa där vi fått stifta bekantskap med vilka avvägningar han och partiet gjorde för att till slut sätta ner foten där den sattes ner.
Nu kändes det alltför ofta som om Miljöpartiets val och prioriteringar var liksom självklara. Och som om konsekvenserna av de gjorda prioriteringarna inte var särskilt mycket att tala om.
Sakpolitiskt var det enda konkreta beskedet i Gustav Fridolins tal att Miljöpartiet kommer att säga nej om Alliansregeringen i höstens budget kommer med förslag om ett femte jobbskatteavdrag. De pengarna som skattesänkningen kostar vill Fridolin hellre använda till att förbättra arbetsmiljön ute i Sveriges skolor.
Den som möjligen fortfarande tvekar om vilka regeringsalternativ som Miljöpartiet håller öppna så här ett år före valet; den kan nog sluta med det. Gustav Fridolin var hård i sin kritik av Alliansen. Han jämförde till exempel regeringens "trixande med siffror" i klimatpolitiken med grekiska regeringars ekonomiska handel och vandel.
Om Stefan Löfven och Socialdemokraterna hade han däremot inte ett ord att säga. Vilket var begåvat av honom. Ordlösa budskap går ibland fram bättre än långa haranger och tirader.
Det bästa avsnittet i Fridolins retoriskt väl komponerade anförande handlade om Europa. I en elegant passus pekade han på det märkliga i att han som EU-kritiker tycks vara den enda som talar väl om Europa. Alla partier och politiker som kampanjat för EU och euron när EU gick bra fick frågan "Var är ni nu när Europa är i kris och behöver riktiga vänner?"
Snyggt.
REINFELDT DUNKAR VÄL HÅRT IBLAND
De som gynnas mest av de två giganternas beröringsskräcknära ordkrig kan visa sig vara just SD.
D
Reinfeldt gjorde vad han behövde göra när han talade i Almedalen i går kväll. Hans avståndstagande mot riksdagens "åttonde parti" var starkt och känslosamt.
Med all den pondus som tillkommer en populär statsminister förklarade Reinfeldt att partier som kommer med "hat" aldrig ska få något inflytande så länge han har något att säga till om. Den rekordstora publiken jublade.
Jag var där.
Fredrik Reinfeldt har själv bäddat som han får ligga. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet om utökade välfärdsrättigheter för dem som olovligen befinner sig i landet har Alliansen skapat ett slagläge för SD; det åttonde partiet.
Överenskommelsen innehåller flera märkligheter som SD kan exploatera för att ställa invandrare mot pensionärer, kvinnor i vården, arbetare och alla andra grupper där missnöjesfiske kan tänkas löna sig för ett parti som Sverigedemokraterna. Det enda riktigt hållbara argumentet för uppgörelsen är att envetet och engagerat sätta humanitet före hat. Vilket Reinfeldt med kraft gjorde i går kväll.
Budskapet om att en röst på SD är en bortslängd röst finns inbyggt i Fredrik Reinfeldts klara avståndstagande mot SD. Det är helt ok. Det känns mindre ok att Reinfeldt i nästa andetag använde Mona Sahlin som slagträ mot Stefan Löfven.
Statsministern hyllade den tidigare S-ledaren Sahlin för hennes solklara besked i valrörelsen 2010 om att S aldrig på något sätt och aldrig någonstans skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna. I jämförelse med Sahlins tydlighet sa sig Reinfeldt uppfatta den nuvarande S-ledaren Stefan Löfvens tystnad som "pinsam".
Låt oss för diskussionens skull leka med tanken att Reinfeldt har rätt om Löfvens pinsamma tystnad när det gäller synen på SD. Frågan är då på vilken pinsamhetsnivå statsministern själv hamnar? Det var ju - om jag minns rätt - besked om just statsministerns inställning till SD som Mona Sahlin efterlyste i valrörelsen 2010.
Jag är övertygad om att vare sig Reinfeldt eller Löfven har några som helst planer på att göra sig beroende av SD på något sätt. Jag är däremot mindre övertygad om det kloka i att riksdagens två största partier försöker dunka varandra i huvudet med Sverigedemokraterna.
De som gynnas mest av de två giganternas beröringsskräcknära ordkrig kan visa sig vara just SD.
Fredrik Reinfeldt bjöd i övrigt på en pigg och vital agitation för Alliansen. Motståndarna häcklades för planer på våldsamma bidragsökningar, brutala nedstängningar av välfärdsföretag, lamslående skattehöjningar på transporter och tillväxt och för sin ovilja att uppträda som ett förberett och dugligt regeringsalternativ.
Moderatledaren berättade - väl omständligt och stundom smått mästrande - om den något rumphuggna "Jobbpakt" mellan arbetsmarknadens parter som nu börjar ta form.
Syftet är att skapa yrkesintroduktionstjänster (lärlingsplatser) för arbetslösa ungdomar. Regeringen kommer i budgeten i höst att anslå pengar för kraftiga subventioner av löner och bidrag till handledarstöd för de arbetsgivare som ger plats för lärlingar. Reinfeldt meddelade även att han nu går LO till mötes och sänker de avgifter till a-kassan som han höjde 2007.
Det var två bra besked. Som ingen socialdemokrat lär ha något emot.
UNDER YTAN PÅ JONAS SJÖSTEDT
I Sjöstedts agitation sysslar privata ägare uteslutande med vinstöverföringar till skatteparadis, nedläggningar och utarmningar av personalstaben.
Efter regn kommer solsken. Och enligt Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt som talade i Almedalen i går kväll så är det så att "efter Reinfeldt kommer rödgrönt". Så kan det mycket väl bli. Frågan är bara om Sjöstedt kommer att ha något med det att göra?
Hur som helst.
Jag var där för att lyssna på honom.
Jonas Sjöstedt är en skicklig talare. Och - tror jag - en god strateg. Det skulle förvåna om inte Sjöstedts och partisekreteraren Aron Etzlers vägval att förvandla V till ett enfrågeparti mot vinster i välfärden leder till minst ett par procentenheters bättre valresultat än utfallet 2010.
För den som inte är särskilt insatt i hur saker och ting förhåller sig i verkligheten måste Sjöstedts beskrivning av verkligheten ha tett sig förfärande. Enligt Sjöstedt sysslar privata ägare av skolor, vårdcentraler och apotek enbart och uteslutande med vinstöverföringar till skatteparadis, nedläggningar av skolor och utarmning av personalstaben i äldreomsorgen. Vem vill ha det så?
Som sagt. Vänstern borde - givet Sjöstedts skicklighet - gå fram i nästa val.
Frågan är bara vad de där 8-9 procenten ska användas till?
Man ska inte döma hunden efter håren; så lär oss ordspråket. Den som lyssnade ytligt på Jonas Sjöstedt i den sommarfagra Almedalen i går kväll kan på goda grunder anta att Vänstern säger tvärt nej till alla former av privat drift av minsta förskola och varenda allmännyttig hyreslägenhet. Den som lyssnade lite djupare kan på lika goda grunder bli mer tvehågsen.
Vänsterpartiet presenterade nämligen i går ett förslag om att införa ett förstärkt grundlagsskydd för offentlig egendom. Förslaget innebär i sammanfattning att försäljning till privata intressen är okey om besluten tas med en viss majoritet och vid två tillfällen med ett val emellan.
Ur ett praktiskt perspektiv är det givetvis ogörligt att använda Vänsterpartiets tröga metod i det vardagliga kommunalpolitiska arbetet. Ett exempel:
Norrköpings kommunfullmäktige styrs av S, MP och V. På det sista mötet före sommarvilan beslutades i full enighet att sälja 10 procent av det kommunala bolaget Hyresbostäders bestånd till privata fastighetsbolag. Skulle V:s nu föreslagna och ytterst utdragna metod ha använts i Norrköping i juni 2013 så skulle det inte ha blivit någon affär. Vilket skulle ha inneburit att kommunen gått miste om hundratals miljoner kronor i reavinst som nu används för investering i bostadsbyggande.
Jag tolkar inte Jonas Sjöstedt bokstavligt. Utspelet om grundlagsskydd för offentlig egendom är i själva verket en signal om att V:s till synes benhårda krav är förhandlingsbara. Och en upplysning om att de 8-9 procenten kanske kan hamna på något annat ställe än hälleberget.
Vänsterpartiets problem är dess behov av bugningar åt det förgångna. I agitationen dras ständigt likhetstecken mellan kommunala/statliga förvaltningar, politisk makt och människors bästa. Vänsterns styrka är dess strävan efter jämlikhet och ryggmärgsreflexen att stå upp för den enskilda människan mot systemen.
Med mer av det senare och mindre av det förra kanske Vänsterns procent kan ha politisk betydelse efter valet 2014?
BJÖRKLUND MED TUFFA SANNINGAR
Ingen kan blunda för att det finns ett korn av sanning i Folkpartiledarens attack. Kritiken mot arbetskraftsinvandringen från S-håll är överdriven.
Jan Björklund är en kul, elak och tuff talare. I går kväll hade han scenen i Almedalen i Visby. Jag satt framför en tv på södra Gotland och lyssnade med stort intresse på Folkpartiets ledare.
Björklund tog avstamp i 1100-talets Visby; då ett nordeuropeiskt centrum för handel och affärer. Via medeltidens stora invandring till Sverige tog han sig raskt in i nutiden. Efter SD-ledaren Jimmie Åkessons tal i Almedalen i måndags räcker det för en politiker av Björklunds liberala slag att säga "Sverigevänner" för att få publikens jubel. Vilket Jan Björklund fick när han hävdade att det mest Sverigevänliga man kan göra är att anknyta till forna tiders tradition av invandring i allmänhet och arbetskraftsinvandring i synnerhet.
På typiskt Björklundmanér buntade han ihop Sverigedemokraters och Socialdemokraters motstånd mot arbetskraftsinvandring.
SD är motståndare eftersom man inte gillar invandrare. S är emot för att man gillar invandrare så länge de inte arbetar, sa Jan Björklund.
Elakt, överdrivet och tufft om S; visst är det så. Men ingen kan blunda för att det finns ett korn av sanning i Folkpartiledarens attack. Kritiken mot arbetskraftsinvandringen från S-håll är överdriven.
Enstaka exempel på oseriösa arbetsgivare som samvetslöst exploaterar arbetskraftsinvandrare tas som intäkt för att döma ut migrationsrörelser som i allt väsentligt är väldigt positiva för Sverige och - inte minst - positiva för de människor som kommer hit för att försöka bygga sig en ny och bättre framtid genom arbete.
Miljöpartiet fick också sina slängar av den Björklundska sleven i Almedalen i går kväll. Visst är det överdrivet, elakt och tufft. Men nog finns det ett visst korn av sanning i Folkpartiledarens attack mot Miljöpartiets vurm för ledighetens betydelse för tillväxt.
Folkpartiet är ett piggt parti som skulle kunna platsa i de allra flesta pragmatiska regeringar. Spekulationer om att FP - vid en valförlust för Alliansen - skulle kunna tänka sig att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering avfärdades dock av Björklund i går kväll.
Något annat var inte att vänta. Folkpartiet ingår i en allians som vunnit två val i rad. Det vore politiskt självmord för såväl FP som Alliansen att ett år före valet ens med en viskning antyda att det finns andra tänkbara regeringsalternativ.
Vad som eventuellt händer och inte händer efter valet är dock en helt egen och ny fråga. Det får vi återkomma till efter det att väljarna lagt sina röster.
Nyheten i Jan Björklunds tal var en storsatsning på lärlingsutbildningar i gymnasieskolan. Det är ett bra förslag.
Yrkesutbildningar bör förläggas så nära det riktiga arbetslivet som möjligt. Så här i backspegeln är det lätt att konstatera att det var fel att försöka skapa yrkesliknande miljöer i skolan i stället för att satsa på utbildningar ute på företagen.
Björklund spänner bågen och strävar efter att hälften av gymnasieeleverna - i dag cirka 110 000 - som går yrkesprogram ska göra det som lärlingar med en lön på drygt 10 000 kronor i månaden.
Förslaget förtjänar allt stöd.
HALV ARBETSLINJE STÖR ANNIE LÖÖF
En tung del av Annie Lööfs kritik mot regeringens företagspolitik är de brister i arbetslinjen som hon resonerade om i Almedalen. Vi har en "halv arbetslinje", sa Annie Lööf. Det ligger mycket i det.
Annie Lööf har gjort det till sin särart att tala långsamt. Talet i Almedalen i lördags eftermiddag var inget undantag. Risken med en enahanda talrytm - snabbt eller långsamt - är att allt som sägs riskerar att uppfattas som lika viktigt. Eller än värre; lika oviktigt.
Annie Lööf fortsätter att profilera Centerpartiet som företagandets och företagarnas parti. Den valda attityden kräver ett visst mått av kritik mot den egna regeringens politik. Hon upprepade till exempel Centerns krav på förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen. I frågan om uppluckrade turordningsregler talar dock Lööf för döva öron. Dövheten har inga större gradskillnader vare sig hon vänder sig till Socialdemokrater eller Moderater.
En mer tung del av Annie Lööfs kritik mot regeringens företagspolitik är de brister i arbetslinjen som hon resonerade om i Almedalen. Vi har en "halv arbetslinje", sa Annie Lööf. Det ligger mycket i det.
Regeringen har lagt allt krut på utbudssidan. Jobbskatteavdragen och reformerna av a-kassa och sjukförsäkring har alla udden riktad mot att stimulera fler att arbeta mer. Vilket är viktigt i sig förstås. Antalet arbetade timmar är grundläggande för såväl den enskildes ekonomi som för inflödet av skattepengar till fördelningspolitik.
Efterfrågesidan i arbetslinjen är dock försummad. Det har Annie Lööf rätt i.
De svåra frågorna kan uttryckas enkelt: Hur ska arbetsgivare stimuleras att anställa fler personer? Vad kan politiken göra för att stimulera fler att starta företag?
Grunden är ju självklart att företagen, förvaltningarna och organisationerna har så pass mycket att göra att det är lönsamt att anställa fler medarbetare. Kungsvägen hittills har varit subventioner av lönekostnader av olika slag: Nedsättning av arbetsgivaravgifter för unga. Nedsättning av arbetsgivaravgifter för äldre medarbetare. En uppsjö av lönekostnadssubventioner som Arbetsförmedlingen förfogar över. Rot- och Rutavdrag kan också räknas in i fållan. Floran av provanställningar, projektanställningar, säsonganställningar och allt vad det kan vara är diger.
Frågan är vad som kan göras mer?
Centern vill som sagt göra det lättare att anställa och avskeda medarbetare genom en uppluckrad arbetsrätt. För detta finns inom överskådlig politisk tid inget stöd. Om C kan bli mer konkret när det gäller andra insatser som kan tänkas öka efterfrågan på arbetskraft så kan det kanske bidra till att skärpa partiets profil som företagandets vän i riksdagen. Och bidra till bättre odds för ett fortsatt riksdagsliv för C efter 2014.
Fram till dess ska Annie Lööf ha plus i kanten för att hon lyfte fram problemet med den "halva arbetslinjen". Det är när hon talar om detta som hon bör sänka tempot i talet för att markera innebörden och vikten i det hon säger. Många andra delar i Almedalstalet kunde Lööf ha rappat igenom i snabb takt.
KÄRVA MORGNAR MED STEFAN LÖFVEN
Man kan ana att det är många kärva morgnar som har genomlevts mellan slyröjaren då och den världsvane statsministerkandidaten nu.
Stefan Löfven hade uppdraget att avsluta årets Politikervecka i Visby. I går förmiddag klev han upp på Almedalens estrad och levererade ett av veckans klart bästa tal. Det var klassisk socialdemokrati av det där slaget som gör mig trygg och varm. "Det kan bli kärvare morgnar med socialdemokratin. Men chanserna ökar till ett bättre liv", sa Löfven.
Jag var där.
De där "kärva morgnarna" var ett sätt för S-ledaren att beskriva det personliga ansvaret som krävs hos till exempel en ung arbetslös människa som garanteras arbete, studier eller praktik om Socialdemokraterna får bestämma.
Enligt Löfven ska det vara en plikt för det allmänna att ge varje arbetslös ungdom vettig och värdefull hjälp inom högst 90 dagar. Garantin är dock inte mycket värd om inte den enskilde känner ansvaret att kravla sig upp på morgonen och gå till skolan, jobbet eller praktiken.
"Kommer du inte så kommer det ingen ersättning", sa Stefan Löfven.
Det är bra.
Socialdemokraternas partiledare börjar nu bli varm i kläderna. Snart är det ett och ett halvt år sedan han tillträdde. Opinionsläget är stabilt runt 32 procent ungefär. Löfven skrämmer inga ljumborgerliga mittenväljare, fungerar klockrent för sådana som mig och är uthärdlig för vänsterfalangerna. En bra och trygg position kort sagt.
Trygghet är ofta en bra grund för framtidstro och nytänkande. Vilket Stefan Löfvens framträdande i Almedalen tydligt visade. Han tar ut svängarna lite mer än förut. Framförallt använder han sig själv och sina egna livserfarenheter på ett klokt sätt.
Storyn "svetsaren som blev statsminister" är inte riskfri. Trots allt som sägs i det politiskt korrekta ljuset så öppnas dörrar för misstro och tvivel på "svetsarens" kompetens att leda landet.
Därför var det en fullträff när Löfven knöt ihop den gamla S-kampanjen "Begåvad men fattig" med berättelsen om sig själv som 14-årig slyröjande sommarjobbare i Ångermanland.
Begåvningar ska tas tillvara, var det ena budskapet. Det andra budskapet var att även begåvningar mår gott av att i tidig ålder lära sig arbeta och stiga upp på morgnarna.
Inte blev det sämre när Löfven i en hyllning till demokrati- och mänsklighetsikonen Nelson Mandela vävde in berättelsen om hur den 14-årige slyröjaren som vuxen man var en av gästerna på den middag i Johannesburg då Mandela avtackades för sina tjänster som president.
Man kan ana att det är många kärva morgnar som har genomlevts mellan slyröjaren då och den världsvane statsministerkandidaten nu.
Stefan Löfven sa inget om regeringsfrågan i Almedalen i går. Det begriper jag. Den dagen han eventuellt vill säga något i saken så kanske han kan låta orden falla ungefär så här:
”Vi förbereder oss noga för att kunna regera Sverige. Vi söker största möjliga stöd för att kunna leda Sverige bort från massarbetslöshet, växande klyftor och sociala spänningar. Vi är självklart inställda på samarbete med andra partier för att kunna ge Sverige en modern och handlingskraftig regering. Men först ska väljarna säga sitt.”
Det vore ett klassiskt förhållningssätt för en modern klassiker som Löfven.
PARTIERS BEHOV AV ATT BEHÖVAS
Ett år kvar till valet. Åtta olika profiler. Sju möjliga regeringspartier. Två tänkbara regeringsbildare. Flera plausibla profilkombinationer. Politik är spännande.
När partiledare på bästa sändningstid helt själva får bestämma vad som ska sägas kan man utgå från att det som framförs är resultatet av partiledningarnas bedömningar av vilka argument som starkast talar för det egna partiets existens.
Den nyss avslutade politikerveckan i Visby är ett unikt tillfälle att ta reda på hur partierna väljer att lägga sina ord när de själva får förklara varför just deras parti behövs i rikspolitiken.
Göran Hägglund var först ut i Almedalen. Hägglunds val av framträdande styrdes av bedömningen att allmänborgerliga väljare som kan tänka sig att rösta på KD i första hand tänker på Alliansens möjligheter att regera. Han uppträdde som den regeringsman han är. Hans profil var att KD behövs som Alliansens moraliska regeringssamvete.
Jimmie Åkesson (SD) valde att skruva upp tonläget i invandringsfrågan ordentligt. Han ställde obehagligt naket fattiga pensionärer och utslitna och underbetalda undersköterskor mot invandare. Åkessons profil var att SD behövs om infödda svenskar ska få det bättre.
Gustav Fridolin gick ut som trea i årets startfält i Almedalen. Miljöpartiets språkrör attackerade regeringen, talade om goda och fina värderingar och satte det allmänna före det privata. Fridolins profil var att MP behövs om klimatet ska räddas för kommande generationer.
Fredrik Reinfeldt samlade en storpublik på onsdagskvällen i Almedalen. Han gick i klinch med bilden av den ”trötta regeringen” och bjöd på en vital föreställning på temat regeringsduglighet, kompetens och stenhård attack mot det ”åttonde partiets” människosyn. Reinfeldts profil var att M behövs som den enda realistiska regeringsbildaren.
Jonas Sjöstedt valde att än skarpare beskriva V som ett enfrågeparti mot privata företag i välfärden. I undertexten gav han samtidigt antydningar om att han under vissa förutsättningar kan acceptera dessa företag. Sjöstedts profil att V – trots allt – är ett parti som behövs i nästa regering.
Jan Björklund (FP) använde sina 30 minuter till pläderingar för tillväxt, arbetskraftsinvandring, frihandel och lärlingsutbildningar. Han gjorde dessutom klart att Folkpartiets enda regeringsalternativ är Alliansen. Björklunds profil var att Folkpartiet behövs som pådrivare för öppenhet och utveckling.
Annie Lööf (C) stack ut som den enda kvinnan i årets startfält. Innehållsmässigt valde hon att mejsla ut C som ett enfrågeparti för förtagande och företagare. Lööfs profil var att C behövs som regeringsparti om det ska bli lättare att anställa och avskeda medarbetare.
Stefan Löfven var sist ut bland partiledarna. S-ledarens framträdande var en mix av allvarsord om arbetslösheten, internationella utblickar och redovisning av sina egna kvalifikationer. Löfvens profil var att han och hans parti behövs som förberedd regeringsbildare om (unga) människor ska komma i arbete.
Ett år kvar till valet. Åtta olika profiler. Sju möjliga regeringspartier. Två tänkbara regeringsbildare. Flera plausibla profilkombinationer. Politik är spännande.