När jag var kanske en fjorton-femton år började den fantastiska serien ?Lost? sändas på TV4 på bästa sändningstid varje onsdags- eller om det var tisdagskväll. Det var så spännande att jag knappt vågade kika fram bakom kudden jag höll framför ansiktet. Vad fanns egentligen bakom ?the hatch? och vem var det som bussade den svarta röken på folk? Mystiska radiosändningar med en fransk tjej och den lustige personen Locke som hade en massa knivar med sig. Serien blev bara mer och mer invecklad samtidigt som jag började träna basket fler och fler gånger i veckan. Till sist kom det kritiska ögonblicket då träningspassen och TV-serien krockade och jag fick vänja mig vid ett Lost-fritt liv. Att jag sedan mindre än ett år sedan vred till knät så förbaskat att jag inte kunde spela basket någonsin mer måste helt enkelt skyllas på min outredda Lost-historia. Om jag hade suttit hemma och glott på Lost hade jag säkert varit WNBA-stjärna nu!
I somras tog jag åter upp mitt Lost-tittande. Jag bänkade mig framför tv:n med hela stora Lost-boxen och en herrans massa kuddar och täcken att gömma mig i. Tilläggas bör kanske att jag samtidigt läste ett par sommarkurser på universitetet, någonting som egentligen inte borde beblandas med det heltidsyrke som serietittande faktiskt är. Har du tillgång till alla avsnitt av en serie så är det ju klart att du (läs jag) tittar tills ögonen går i kors. Kulturarvets frågor, som min ena kurs handlade om, var i sammanhanget inte så intressant då jag kunde jämföra med människorna på den där mystiska öde ön mitt ute i ingenstans. Till slut fick Lost-äventyret ett slut även för mig, men jag kunde inte riktigt släppa det ändå. Ni vet som man brukar säga, det går inte att helt komma över sin före detta innan man hittar en ny kärlek.
Nu har jag äntligen funnit min nya kärlek, nämligen Game of Thrones. Trots de otäcka och primitiva scenerna är det någonting som får mig att längta efter nästa avsnitt redan innan jag sett klart det tidigare. Lost, släng dig i väggen, jag har en ny!
Som tur (eller otur) har författaren bakom Game of Thrones skrivit flera böcker och jag funderar starkt på att plöja igenom dem. Det finns dock två negativa grejer med att bli alltför involverad i en bok- eller TV-serie: För det första tar det alldeles för mycket tid, jag fastnar så hårt i historierna att jag ligger sömnlös hela nätter och vänder blad. Den andra negativa aspekten är att åtminstone Game of Thrones inte är fullständig än. Det blir samma sak all over again som när Harry Potter var min älskade. Min vardag blir en enda väntan och längtan efter en fortsättning på storyn, blandat med fantasier om vad som ska hända härnäst, och när nästa bok väl kommer så läser jag ut den på ett par dagar. Det funkar inte! Min slutsats blir helt enkelt en vädjan till alla grymma författare därute att vara lite mindre grymma på sin sak så jag får en chans att klara av mina studier utan att distraheras av deras magnifika arbete.
