Jag kommer inte ihåg så mycket av Grynet. Jag var kanske inte riktigt den tänkta målgruppen. Men något som jag verkligen kommer ihåg att jag såg när det gick på TV var Grynets påskpysselspecial. Hon gjorde kycklingar av tamponger som hon doppade i vatten och sedan målade gula. Helt sjukt bra! Och snyggt! Kanske hade hon lite fjädrar och glitter på så var det klart.
Om jag inte såg så mycket på Grynet så såg jag desto mer på Damöb som rockade fett och De tre vännerna och Jerry. Ibland blir jag påmind om Jerry och vännerna när jag ser någon på stan som har på sig keps med hög kulle. Då ser det ut som om personen ifråga har en väldigt hög panna, precis som i barnprogrammet. Kanske skulle jag också på samma sätt bli påmind om jag såg någon på stan med olika stora näsborrar. Den elaka idrottsläraren hade sådana och jag kommer ihåg de där näsborrarna som oerhört skrämmande. Än har det dock inte hänt. Jag brukar inte kolla på folks näsborrar.
Pokémon fick också sin beskärda del av min uppmärksamhet. Att alla avsnitt var uppbyggda på precis samma sätt och att animationerna såg oerhört billiga ut störde mig inte nämnvärt. Pokémonkorten brukade man kasta mot skolväggarna. Jag förlorade oftast. Några av mina vänner fick en gång för inte så länge sedan tag i ett gammalt Gameboy och ett exemplar av Pokémon blå. Jag hade aldrig något Gameboy så jag kunde inte förstå den nostalgitripp de fick, men de var saliga. Resten av kvällen gick åt till att levla figurer och fixa obegränsat med masterballs.
Jag vet inte om jag vill kalla mig själv särskilt nostalgisk (jag inbillar mig att jag inte överromantiserar barndomens underhållning) men ibland är det fint att bli påmind om hur det var att vara liten. Framförallt kan man kanske få lite perspektiv på sin nuvarande livssituation. Jag förespråkar inte regression, inte alls, men jag hävdar att varje liten återblick gör livet en smula verkligare - oavsett om det handlar om näsborrar, masterballs eller tampongkycklingar. Och det är helt sjukt bra!