Där invid Strömsholmen vimlade det dagen till ära av norska flaggor, stora som små. Östgötska hemvärnets blåsorkester spelade käcka norska låtar, och till kaffet serverades kransekakor.
Eva Marie Johnsen, ordförande för Norgeforeningen i Östergötland, kunde på Folkbladets fråga omtala att man håller igång. Man har haft möten och småaktiviteter, och bjudit på både lapskojs och får i kål.
Norrköpings egen norske konsul Håkan Walldén talade om Norge och Sverige som tvenne systernationer, som gärna firar varandra. Och så drog han en del av historien om Karl XIV Johan och dennes högst oavsiktliga bidrag till syttende maj-firandet.
Ingen egen kung
I korthet: Länge hade Norge varit styrt från Danmark, när Sverige efter ett kortvarigt krig år 1814 stod redo att ta över. Men norrmännen ville annat. Den 17 maj antog en norsk nationalförsamling grundlagen för ett fritt Norge, med egen kung.
Men Karl Johan, då tronarvinge i Sverige, drev igenom att avtalen från freden i Kiel skulle uppfyllas. Som tröst för förlusten av Finland till Ryssland skulle Sverige då ta över Norge i stället.
En union var vad det till slut blev. Norrmännen tvangs böja sig, och ändra grundlagen. Stortinget hade inget annat val än att godta Karl XIII som även Norges konung.
Detta skedde den 4 november 1814. Men norrmännen firade sedan den 17 maj, frihetens dag, som nationell högtidsdag. Och det gillade inte Karl XIV Johan, som vid det laget hade intagit tronen.
Han ville få norrmännen att fira den 4 november, unionens dag, i stället. När det inte lyckades gick han så långt som till att år 1828 förbjuda allt firande den 17 maj.
Detta fick då bara till följd, att studentkåren i Oslo året efter åter började fira den 17 maj - men då med motiveringen, att detta var själva dagen för kårens egen tillblivelse.
Syttende maj-firandet gick sedan bara inte att stoppa. Och inte ens som staty i Norrköping slipper nu den gamle Bernadotten ifrån det där norska ståhejet.
Där står han i sin egen park, i vanlig ordning inväntande årets kaktusgrupp. Men varenda syttende maj ska han då behöva påminnas om de där hopplösa undersåtarna, som jämt och ständigt skulle sätta sig på tvären...