Det var i mitten av februari som Natalie Bertling blev påkörd av en bilist vid ett obevakat övergångsställe i Norrköping. Ambulans var snabbt på plats, och medan hon lastades in i ambulansen förhördes hon kort av polisen, som tog hennes uppgifter för att kunna höra av sig senare. Killen som kört på henne stannade vid platsen.
– Vi var skärrade båda två. Han hann säga förlåt innan jag kördes iväg, berättar Natalie.
Hon ådrog sig en trimalleolär fotledsfraktur, vilket betyder fraktur på tre ställen på höger fotled. Det blev operation samma dag på Vrinnevisjukhuset följt av åtta veckors sjukskrivning. Fram till juli kunde hon bara gå några hundra meter. Nu är hon nästan helt återställd, men kommer alltid känna av sin skada med spikar och skruvar som opererats in i foten.
Någon vecka efter olyckan var hon i kontakt med polisen och fick veta att det upprättats en anmälan om vårdslöshet i trafik.
– Polisen sa att jag skulle bli hörd inom kort och att jag tills dess skulle fundera på om jag ville anmäla den som kört på mig för vållande till kroppsskada. Det ville jag, säger hon.
Då började en, för henne då ovetandes, lång väntan på att bli kontaktad av polisen i sju månader. När hon i början av maj själv började undra över tystnaden, ringde hon.
– Jag fick då hjälp att upprätta en anmälan om vållande till kroppsskada. Men efter 30 minuter ringde polisen tillbaka och meddelade att jag måste vänta på att förundersökningsledaren ringer mig innan jag kan göra anmälan, säger hon.
I slutet av maj hade hon inte hört ett ord. När hon åter ringde få hon veta att ”hon ligger i högen”. Sommaren gick utan ett ljud från polisen, och i början av september ringde hon igen. Då hittade inte polisen hennes ärende, men lovade att återkomma. En vecka senare ringde Natalie igen. Då var ärendet nedlagt. Utan att hon blivit hörd eller fått göra sin anmälan.
– Polisen sa att det var en miss i kommunikationen och att de brustit i sina rutiner. Han var ganska oartig och frågade om min anmälan jag ville göra hade med att jag ville ha skadestånd att göra, och att jag skulle tänka på killen som körde på mig, om han hade möjlighet att betala skadestånd, berättar Natalie.
– Men det handlar inte om det. Jag har inget större egenintresse i det här, det handlar inte om pengar utan om att jag vill att han som körde på mig ska få veta vad jag gått igenom. Jag känner mig bortglömd och kränkt!
Hon fick även veta att händelsen kunde ha gått till rättegång, om hon hade varit ett barn.
– Det kändes ju ganska hårt att höra. Polisen har sagt att de ska ringa, men tyvärr var jag för gammal för att de ska bry sig. Så känns det, säger 29-åringen.
Natalie hade först inte tänkt göra någon JO-anmälan. Men ju mer hon tänkt, har hon kommit fram till att hon vill det.
– Jag fick ju hålla på och ringa själv.... I sju månader... Det har känts helt fruktansvärt. Nu är jag ju en resursstark person, som själv jobbar på en myndighet och som orkar driva sådana här processer. Men det finns många som inte orkar det.
– Är man en myndighet som ska vara samhällets skyddsnät, ska man leva upp till det också. Kanske kan den här anmälan leda till en förändring inom polisen? säger Natalie Bertling.