Mona behöver göra en Wanja
Wanja Lundby-Wedin tycks landa på båda fötterna i AMF-affären. För någon vecka sedan fick hon full uppslutning för sitt ordförandeskap i LO.
I går meddelade så styrelsen för AMF att de kommer att ta upp förhandlingar med förre vd Christer Elmehagen om återbetalning av pengar som han felaktigt fått av bolaget.
Styrelsens beslut innebär – för allt vad jag vet lördag kväll – ett stöd för Wanja Lundby-Wedins verklighetsbeskrivning. ”Grundlurad” var nog förvisso ett för starkt ord. ”Vilseledd”, som Svenskt Näringslivs Göran Tunhammar väljer att beskriva saken är illa nog.
Eftersom Wanja Lundby-Wedin redan beslutat sig för att lämna AMF: s styrelse så är det inte otroligt att hon kommer ur de gångna veckornas turbulens med hedern inte bara i behåll utan med en heder som har tillväxtpotential.
Tutar hon på ordentligt ute på verkstadsgolv och vårdavdelningar som hon har sagt att hon ska göra så kan hon vinna i respekt ute bland medlemmarna.
Det är skönt med en makthavare som tar strid för det hon anser vara rätt och riktigt. Mediatränade pudlar står folk långt upp i halsen.
Socialdemokraternas Mona Sahlin kommer också ur AMF – debaclet utan några större skador. Hon visade sin auktoritet och självständighet när hon uppmanade Wanja att lämna AMF: s styrelse. Det gnölades lite på fackligt håll för att Sahlin blandade sig i något som inte var hennes sak att avgöra. Sådant slags gnöl har jag mycket svårt att förstå. Mona Sahlin är partiledare. Det vore ju ytterst märkligt om hon inte skulle få yttra sig när en framträdande ledamot av partiledningen har hamnat i klistret. Rådet från Sahlin var dessutom klokt och hjälpte säkerligen Lundby-Wedin på traven.
Förhoppningsvis kan S nu lägga den här saken bakom sig. Men det betyder inte att allt är frid och fröjd. Det värsta med sådana här slags skandaler är att det ger folk anledning att misslynt konstatera att ”det är så här dom är”. Med ”dom” menas ”politikerna”. På ett för de flesta omedvetet plan är ”politikerna” synonymt med ”sossarna”. Socialdemokraterna har haft makten nästan överallt och under så pass lång tid att det liksom inte finns några andra politiker än sossar. De andra är Reinfeldt, Borg och alliansen. Men de är ännu inte ”politiker” på samma sätt som Socialdemokrater.
Under alla år av makt har många socialdemokrater i och strax utanför partiets ledning, skaffat sig vanor och beteenden som visar på maktens avigsidor. Makt och pengar riskerar alltid att korrumpera oss fattiga och syndiga människor. Men en rörelse som Socialdemokraterna måste vara mer än noga med vad deras företrädare ger sig in i.
En hygglig moral är alltid en god följeslagare. Det som kan uppfattas som dubbelmoral är dock inte dubbelt så bra.
Nyligen utsågs Leif Pagrotsky till talesperson för S i kulturpolitiska frågor. Det innebär en förstärkning av Sahlins lag. Pagrotsky har politisk kapacitet och erfarenhet som få hos de aktiva Socialdemokraterna. Sedan omröstningen om EMU har Pagrotskys karriär varit lite tveksam och vinglande. Utmärkt att han nu ”rehabiliteras” och kan agera som ett slags skuggminister. Kulturpolitiken är viktig såväl för många – inflytelserika – människor i städerna som för alla de hundratusentals medborgare som engagerar sig i folkrörelsekultur av allehanda slag. Körsångare, orkesterföreningar, designers, källarband, Idol-aspiranter, amatörmålare, museibesökare, revyensembler och allmänt teaterintresserade människor är viktiga valkretsar för S och Pagrotsky. Mycket talar också för att Leif Pagrotsky kan vara pådrivande i arbetet med att hitta bra balanser och kompromisser mellan Internetanvändare och upphovsrättsägare.
Mona Sahlin har också flera andra starka kort vid sin sida. Möjligen finns det något slags hyperaktivitetsvarning över Thomas Bodström. Men det är inget snack om att han på sina sakfrågors hemmaplan är en lysande stjärna. Jag såg honom senast hos Janne Josefsson i ”Debatt” i torsdags kväll. Hans argumenteringskonst och hans attityd i debatten om Sexualbrottslagen var enastående. En aktiv Socialdemokrat mejlade mig efter programmet och hävdade att Bodström borde vara partiledare. Det kanske han blir en dag. Han är i vart fall en av de yngre kronprinsarna. Men det är feltänkt att sätta varje begåvad och karismatisk person i motsättning till Mona Sahlin. När hon blev vald gjorde hon klart att ”laget är viktigare än jaget”. Hon menade vad hon sa. Hon behöver inte ha allt ljus själv. De som finns runt omkring henne – Pagrotsky, Bodström, Jan Eliasson, Österberg, Stefan Löfven, kanske Margot Wallström vad det lider, Östros – bör ta för sig mer, resa i landet, agera på egen hand. Och de ska stötta sin partiledare som vore de musketörer framskrivna av Dumas penna.
Mona Sahlin blev skadskjuten som lagledare när hon mot sin vilja tvingades ta med vänstern i ett närmare oppositionssamarbete. Hon behöver göra ”en Wanja” och återta befälet internt. Fixar hon det så fixar sig resten.
widar@folkbladet.se
Så jobbar vi med nyheter