Herlog Gustafsson fick sitt första politiska uppdrag i Borgs kommundelsnämnd för drygt 20 år sedan. Det var då jag lärde känna honom. Han fick ansvaret för fritidsfrågor i området och började med en rivstart. Han ville veta allt och pratade därför med alla han mötte.
Jag förstod snart att Herlog hade varit politiker i hela sitt liv. Ja, politiker i meningen en person som ville påverka, som brydde sig. För honom var uppdraget inget som gick att begränsa i tid och rum. Det fanns nästan inga tidsgränser. Han hade alltid tid för ytterligare ett samtal, för ytterligare en fråga.
När jag fick beskedet att han plötsligt ryckts bort tänkte jag tillbaka på alla våra samtal. Först i Borgs kommundelsnämnd och sedan i Klockaretorpets Socialdemokratiska förening, i fullmäktige och i många andra sammanhang. Varför sparade han inte på sina krafter? Varför drog han inte ner på tempot och engagemanget efter första hjärtattacken? Varför gav han inte sina nära och kära mer tid?
När jag tänker vidare anar jag att Herlog levde precis det liv han ville leva. Engagemanget var ett sätt och vara och leva. Han ville hinna med alla möten och alla samtal. Han hade svårt säga nej när någon bad honom ställa upp. Dessutom ville han fortsätta jobba trots att han uppnått pensionsålder. Jag kan ana att det ibland gick ut över familjen. Jag misstänker att det hände mer än en gång att de fick vänta på honom.
Men när han pratade om sin familj, eller när man träffade honom tillsammans med hans närmaste, då förstod man att han mer än något annat älskade sin familj.
Jag var nog inte den ende som höjde på ögonbrynen när han och Jirina blev ett par. Han var ju mer Socialdemokrat än någon annan jag kände, och hon var definitivt väldigt mycket Moderat. Egentligen var det inget konstigt. Den som är trygg i sina värderingar räds inte mötet med meningsmotståndare. Herlog var väldigt trygg i sina grundvärderingar.
Mina tankar går till hans nära och kära i deras svåra stund. Jag kan ana saknaden, tomrummet. Det måste kännas oändligt stort efter en person som levde och verkade så intensivt. Särskilt med tanke på att han gick bort så plötsligt, mitt i engagemanget. Samtidigt hoppas jag att det gör det lättare att minnas honom som han var, en person som inte ville dra ner på tempot.
Jag minns en god vän och en mycket engagerad person.