Det är kul när band åldras med värdighet. 16 år sedan starten, 14 år sedan debutalbumet och fyra år sedan senaste skivan har Weeping Willows fortfarande samma relevans.
Allt är förstås lite sävligare för herrskapet som börjar krypa upp mot de 50, men gruppen låter bra och bär upp sin digra låtkatalog med pondus och självsäkerhet.
Det givna centrumet är och har alltid varit Magnus Carlsson. Sångaren som nästan blivit lika synonym med Norrköping som lingon med köttbullar eller äggsås med torsk. Spelningar på solokvist eller med nya orkestern The Moon Ray Quintet har varvats med dj-framträdanden på etablissemang runt om i staden de senaste åren.
Men den här ljumma sommarkvällen är det Weeping Willows som dammat av repertoaren, ställt sig på scen och petat fram sångaren i blickfånget.
Medan övriga bandmedlemmar lätt skulle kunna misstas för ett gäng rödvinspoeter, om det inte vore för den snygga tonkonst de lyhört putsar fram, är Carlsson välordnad och proper.
Han har - precis som när han som en yvig torkvinda skyndade sig fram mot scenen för att inta en bra position när förebilden Morrissey spelade i Hultsfred tidigare i somras - klätt upp sig i kostym och håller sig försiktigt tätt intill sitt mickstativ.
Men man ska inte låta sig luras av den lugna ytan.
Just likt Fenrisulven som på kort tid växte från harmlös till ett monster blossar Carlsson bitvis upp till något som är mycket kraftfullare än bara en kavajklädd sångare med en av Sveriges snyggaste röster.
Weeping Willows svaghet är att det händer lite för lite på scenen. Det blir lätt lite långtråkigt att beskåda ett gäng som bara står där och som mest viftar lite med en tamburin. Därför är Carlssons små oväntade utbrott viktiga mitt i all återhållsamhet.
Som när han konverserar med publiken, väljer att introducera "Blue And Alone" på finska för att bandet inspirerades kraftigt av finsk tango när den komponerades eller självironiskt utbrister "äntligen en låt man känner igen" efter en välavvägd cover på söndertolkade Chris Isaak-dängan "Wicked Game".
Weeping Willows skulle lätt kunna bli lite segdragna där de rakt upp och ner levererar en hel räcka med välsvarvade popserenader, men de små spänningsmomenten finns där och Carlsson sjunger sin vana trogen fantastiskt.
Som så många andra gäng sparar de dessutom det bästa krutet till sist. Efter att sångaren på ett finurligt sätt förklarat att herrarna precis som förbandet La Fleur Fatale minsann också har skivor att sälja fyras superhiten "Touch Me" av innan bandet klättrar ner från stans högsta scen.
Men det är förstås inte slut där. Efter lite jublande, klappande och visslande från den stora publiken kommer den ödmjuke sångaren och hans musikanter åter upp på scenen och knyter ihop kvällen med den gamla Tracks-ettan "Stairs" och en melodramatisk och urtjusig version av titelspåret från debutalbumet "Broken Promise Land" som landade 1997.
Det är en stämningsfull avslutning och pricken över i:et som får en stark betygstrea att tippa över till en fyra.
WEEPING WILLOWS
Knickedick, Stadsmuseets innergård
Betyg: 4/5