Jag läser i KP (Kamratposten) att matematik är töntigt. Eller inte riktigt, men nästan: det står att glasögon är coolt och inte alls töntigt, och framförallt inte har någonting med matematik att göra. KP är för övrigt min favorittidning och jag måste delge ett helt irrelevant men fullkomligt underbart citat från senaste numret: "Jag startade ett äckelexperiment under sängen när mamma inte såg".
Jag studerar matematik på universitetet. Bara matematik. Det har faktiskt många fördelar. Bland annat är det en oerhört bra isbrytare. När jag möter andra studenter, eller andra människor över huvud taget, brukar det snabbt komma fram vad jag läser, och reaktionerna är alltid lika intressanta. De flesta blir lite smått chockade, tror att jag skojar. Många försöker att inte visa sin skepsis, utan ler osäkert och säger: "Vad spännande!". En del lägger efter några ögonblick till: "Men vad tråkigt!", och sedan blir jag föremål för någon form av utredning där personen jag pratar med försöker klura ut varför i hela friden jag har valt att studera matematik. Det är faktiskt ganska underhållande.
Vidare kan jag fortsätta att vara världsfrånvänd ett tag till - jag drömmer om framtida matematikkurser som är på en sådan hög abstraktionsnivå att det inte ens finns några praktiska tillämpningar överhuvudtaget. För att citera min syster: "Ingenjörsutbildning går fetbort". Det är ju alldeles för praktiskt. Ungefär som att diska eller kanske klippa gräset. Hur kul kan det vara egentligen?
Men det bästa kanske ändå inte är ämnet matematik som sådant, utan de övriga matematikerna på universitetet. Ja, vi sitter faktiskt på rad i klassrummet, jag och min lilla klass (vi är bara 12 personer) och löser rubiks kub och sjunger sånger om skalärprodukter (en skalärprodukt är ett tal som fås när längden av två vektorer multipliceras med cosinus för vinkeln mellan dem). När vi inte diskuterar induktionsproblem eller oändligheter förstås.
De flesta verkar tycka att det är nördigt, och inte alls coolt. Men om inte matematik är coolt, vad är det då som är det? Det mesta framstår som så oerhört mesigt i jämförelse med matten (möjligtvis att teoretisk fysik kan vara en konkurrent, det låter hårt och tufft). Psykologi eller kanske sociologi till exempel, det är ju bara i grund och botten tillämpad matematik. Tror jag.
Och glasögon kan väl också vara coolt, om man inte har fönsterglas i dem förstås, det känns mest bajsnödigt. Det är ju nästan så att jag önskar mig ett synfel bara för att få se lite extra intellektuell ut. Det jag inte riktigt förstår är vad glasögonen har med matematik att göra. Jag kan faktiskt inte komma på en enda känd matematiker som hade glasögon (vilket antagligen säger mest om mina kunskaper om kända matematiker).
Det här är ett försvarstal. Matematiken har fått oförtjänt dåligt rykte. Och tyvärr är jag lite för gammal för att skriva till KP:s svar på tal.