Vid intervjun i hans ateljé ovanpå Galleri Kronan i Norrköping hoppar samtalet över tid och rum och mellan olika intressen som avlöst varandra under åren som gått.
För han har hållit på med många olika saker, det är ett som är säkert.
– Jag är en sådan där renässansmänniska, säger han.
När han öppnar dörren till trappan upp till ateljén, dit han just anlänt den här förmiddagen, har han sin karakteristiska bredbrättade hatt på huvudet, en deckarreferens, gammal Stieg Trenter-fantast som han är.
Numera skriver han, tillsammans med Kerstin Ryderstedt, deckare själv, där privatdetektiven Otto Wester påfallande liknar Åke Bjurhamns allt för tidigt bortgångne barndomskamrat Bo Evert Johansson.
De senare böckerna utspelar sig i Norrköping. Bjurhamns femte bok heter Gökotta. En sjätte är på gång: Judas silverpenning.
Åke Bjurhamn flyttade till Norrköping 1981. Han är född i Linköping, i Johannelund. Sex veckor gammal kom han i en tvättkorg som adoptivbarn till sina föräldrar i Linköping. Han växte upp i arbetarstadsdelen Munkgärdet.
– Det var en klassisk arbetaruppfostran. Min pappa var allsvensk bandyspelare. Jag fick idrotten av honom. Och min mamma var väldigt förtjust i matlagning, så därför kan jag laga väldigt god mat, säger Åke Bjurhamn och beskriver njutningsfullt hur han en gång fyllt en fasan med calvadosmarinerade äpplen.
Åke Bjurhamn lyssnar gärna på jazz och klassisk musik, spelar saxofon själv, har spelat bandy och fotboll, började boxas som 30-åring och var boxningstränare i 18 år, har läst psykologi i Göteborg, varit forskare på Tema vatten i Linköping, skrivit studentspexen Mäster Olof och Kalabaliken i Bender, gått på konstskolan Forum i Malmö och inspirererats av konst i New York.
– När jag såg Willem de Kooning kände jag att här är en person som har kommit så långt att jag inte fattar vad han håller på med. Då blev jag jätteintresserad.
Åke Bjurhamn ställde ut första gången 1967 på Östgöta konstförenings vårsalong. När han ska beskriva sin egen konst säger han att det varierar mellan geometrisk abstraktion och "fluffiga" tavlor. Med det senare menar han att det inte är några skarpa kanter, "det blir luddigt".
Han har tillsammans med Yvonne Andersson från Linköping gett ut tre tunna böcker, med hennes minimalistiska poesi och hans målningar, på tre teman: slott, katedraler och lador.
Han är sedan många år tillbaka god vän med den kontroversielle konstnären Lars Vilks, som stöttade honom i debatten kring Bjurhamns "Painted Stones" i Linköping, målade stenar ute i naturen. Han har regelbunden kontakt med Vilks, som efter Köpenhamnsattentatet tvingas leva ett liv på flykt.
Åke Bjurhamn, folkpartisten som blivit socialdemokrat, och sitter som ersättare i kultur- och fritidsnämnden, ska 1 maj-tala i Åby Folkets hus.
– Jag ska tala om yttrandefrihet och om Lars Vilks.
– Min pappas far var med och uppfann Folkpartiet, men min pappa blev aldrig folkpartist - han var alltid socialdemokrat, berättar Åke Bjurhamn.
– Men alla de andra släktingarna var folkpartister, och religiösa. Det fanns ett väldigt starkt samband mellan att vara frireligiös och att vara med i Folkpartiet.
– Jag gick inte med i Folkpartiet - jag gick med i Bengt Westerberg. Han var helt rätt - han hade en socialliberal sida som var jätteviktig. Sedan gled Folkpartiet längre och längre åt höger, och jag insåg att jag var inte populär, säger Åke Bjurhamn som då i stället landade hos Socialdemokraterna.
Han beskriver sig själv som "högersosse".