Mamma vet bäst
Det senaste vi hade handlade om om inget mindre än om hur tjocka vi är (ett ständigt återkommande ämne). Någon sitter och beklagar sig och de andra tröstar med att hon är så smal så. Denna gång var det faktiskt ingen som nöp sig i sina ben och sa "jag är tjock". Denna gång var det en liten mor som vackert uttryckt sig om hur hennes dotter minsann lagt på sig lite hull. Och innan vännen ens hunnit berätta klart kom en annan med kommentaren "så säger min mamma jämt".
Jag känner nu faktiskt att det är lite av min skyldighet med att komma med en stor fet moralkaka, så säg efter mig nu:
MAN SÄGER INTE TILL SIN TONÅRSDOTTER ATT HON ÄR TJOCK!
(undantag om hon lider av fetma och hennes hälsa är i fara)
Jag säger inte så här för att jag vill vara elak, utan för att skydda era barn. Inte säger man till sin son att han har en liten snopp! Nej, just det! Och därför säger man inte heller till sin dotter att hon är lite mullig. Ni anar inte hur ledsen man blir, hur mycket man tar åt sig. Jag vet inte vad ni tror om oss, men en hel del av vår tid går åt att funderna på om vi passar in, om vi är tjocka eller om våra kläder är "rätt". Att då påpeka alla dessa ting är som att hälla bränsle på en stor brasa, dömt att misslyckas kort sagt!
Vi vet att ni menar väl. Men kom igen, ni måste väl använda er lite av den där s.k. hjärnkapaciteten ni påstår att vi aldrig använder oss av. Tänk efter innan ni handlar, ett råd som ni ofta ger oss. Ta det själva nu.
Och svälj eran förbannade stolthet och ta ett råd från en som vet. Lägg er i våra liv, men gör det ordentligt. Inte när varningslampan lyser, och ta reda på FAKTA innan ni yttrar er. Sluta tro att vi är som ni och att vi ska begå samma misstag som ni. Men framför allt:
SLUTA SÄG ATT VI ÄR TJOCKA!
(även om vi är det så kan vi vara bra medvetna om det, tack)
Annars är risken stor att det är ni som tar hand om oss den dagen vi ligger inne på behandlingshem för anorexi och då undrar ni vad ni gjort för fel!
Så jobbar vi med nyheter