– I grund och botten vill vi självklart ha bra så bra vatten som möjligt. Men dagens lantbruk är en effekt av över hundra års lantbrukspolitik, styrt av kollektivet. Därför är det inte lantbrukarna själva som ska ta kostnaderna” säger han.
Han menar att vattendirektivet och de undersökningar som gjorts utgör ett dåligt underlag till beslut.
– Exempelvis föreslås strukturkalkning som åtgärd. Visst, det kan vara en jättebra åtgärd, men det fungerar bara på åkrar med en lerhalt på 20 procent, exemplifierar han och menar att vissa förslag som läggs fram redan är införda.
Han menar att de åtgärder som ska vidtas ska vara väl avvägda mot nyttan. Så är inte fallet nu, menar han.
– Den stora problematiken vad gäller fosforurlakning är att 90 procent av urlakningen sker på 10 procent av vattenytan under en procent av all tid. Att då föreslå extremt hårda åtgärder som kostar massor med pengar är helt fel.
Som det är nu ligger EU-direktivet på tjänstemännen i Vattenmyndighetens bord. LRF anser att frågan måste diskuteras på högsta politiska nivå, för att få med så många perspektiv på frågan som möjligt.
– Det här måste upp på politikernas bord. Gör om gör rätt! säger Peter Borring.
Själva skriver LRF formella remisser som svar till Vattenmyndighetens förslag. Dessutom uppmanar de sina egna medlemmar att göra detsamma.
– Dessutom måste vi få till en politisk diskussion på kommunal och regional nivå och visa på hur hårt det här slår mot matproduktionen i kommunerna.
– I vissa delar av landet kommer de här förslagen att omöjliggöra lantbruk. Om 50 procent av svenskarnas mat i dag är importerad är det oansvarigt att göra på det här sättet. Det här är ett av efterkrigstidens värsta knivhugg i ryggen på svenska lantbrukare, avslutar Peter Borring.